I dag, den 10 september, är det den internationella suicidpreventiva dagen.
Det är en dag som har lanserats av Världshälsoorganisationen (WHO) för att sätta arbetet med att förhindra självmord på agendan.
En viktig dag.
Livsviktig, till och med.
Ytterst få som vill dö
Varje år väljer mellan 1 000 och 1 500 personer i Sverige att ta sina liv.
Av dem är det ytterst få som verkligen vill dö. För de flesta handlar det om att de helt enkelt inte klarar av att leva längre.
Av de personer som tar sina liv är cirka 65-70 procent män. Åldersmässigt är det 85-plussarna som är klart överrepresenterade.
Den ålderskategori där minst antal självmord per 100 000 invånare sker är bland 15-24-åringar. 2017 var det exempelvis 107 pojkar/män mellan 15 och 24 år som valde att släcka sina liv i Sverige.
Bakom varje siffra finns en person. Ett före detta liv.
Vår Rasmus var en av dem.
En av de där 107 stycken år 2017.
Det sista han sa
”Vi hörs i morgon då farsan”.
Det var det sista han sa till mig den där onsdagskvällen i november för två år, tio månader och två dagar sedan. Det var det sista han sa till mig överhuvudtaget.
Som vanligt hade vi hörts av på telefonen och snackat lite. Han hade precis bytt till vinterdäck på bilen eftersom han skulle köra från Vimmerby till nya flickvännen Alva i Stockholm på torsdagen.
Jag hade lovat att korrekturläsa tentan som han skulle skicka in till skolan innan han åkte. Han hade kämpat i två och ett halvt år och hade bara dryga halvåret kvar innan han var färdigutbildad socialpedagog. Sedan var hans plan att plugga ett halvår till för att få socionomexamen.
Som så många andra unga personer – disciplinerad, målmedveten och med höga krav på sig själv.
Ingen vet vad som hände
På kvällen var han ute och gick med en kompis, och till långt inpå natten låg han och snackade med sin flickvän. Om hur kul det skulle bli att ses kommande dag. Nykära som de var.
Först bara några timmars sömn.
Därefter vet ingen vad som hände.
Efteråt fick vi reda på att han hade ringt 1177 vid fyra tillfällen mellan halv fyra och fyra på natten.
Sannolikt har han aldrig kommit fram, för uppkopplingen har bara varat mellan 45 sekunder och tre minuter varje gång.
Ingen vet vad han ville.
Sedan tyst.
"Såg ut som han sov"
Min oro tog egentligen inte fart förrän på eftermiddagen dagen efter.
Visst tyckte jag att det var lite konstigt att han inte hade svarat på det korrekturförslag jag mejlade honom på torsdagsmorgonen.
Och visst var det lite märkligt att hans bil stod hemma utanför hans lägenhet hela förmiddagen när det var hans tur att köra till skolan i Västervik.
Redan när jag stoppade extranyckeln i hans lägenhetsdörr visste jag. På något märkligt sätt förstod jag.
Jag hittade honom i hans säng. Det såg ut som han sov. En rofylldhet som samtidigt var starten på ett kaos bortom alla gränser.
I hans soppåse i köket hittade ambulanspersonalen och polisen senare tre tomma kartor med sömntabletter. Enligt läkaren hade en karta "räckt".
Försökt lägga pussel
I samtal med andra personer som har förlorat någon nära har vi upptäckt att det framför allt finns en sak som förenar oss. Fruktan för det oväntade och för livets jävligaste jävligheter är nästan borta. Det finns inte mycket som skrämmer längre. På något sätt känns det som att man redan har upplevt det värsta tänkbara.
Tillsammans med Rasmus kompisar har vi försökt att lägga pussel, och förstå vad som hände den där natten. Men som för så många andra så slutar det i ett enda stort ”varför”?
I början kändes det där pusslet så viktigt att få färdigt. Precis som det blev ett projekt att låsa upp hans telefon och dator för att hitta svar.
Vi lyckades aldrig. Varken med att få pusslet lagt eller att låsa upp hans dator och mobil. Nu känns det inte alls viktigt längre.
Jag ska inte säga att vi har förstått. Men vi har i alla fall accepterat. Just där och just då hade Rasmus känslor, tankar och/eller problem som han inte såg någon lösning på.
Inte oss det är synd om
Men man ska vara noga med att komma ihåg att det inte är oss som är kvar i livet som det är synd om.
Självklart kommer den brutala och bottenlösa sorgen alltid att leva med en, även om den förändras med tiden.
Det blir aldrig bra, men det blir bättre. Och känslan av kaos och panik mattas sakta av. Man lär sig också att uppskatta och vara tacksam för det man fick uppleva tillsmmans med Rasmus - mer än att sakna det man aldrig fick uppleva.
Man överlever helt enkelt, och framför allt vill man leva vidare. Man måste tillåta sig sjäv att göra det och att vara tacksam över det. Många av oss har också den oändliga förmånen att ha fler barn.
Personerna det är synd om är de som inte orkade med livet längre. Att de just då, vid det tillfället, den minuten och den sekunden, kände att de var bortom all räddning. Att de inte fick leva.
Så får det inte vara.
Många tabun
Sedan jag blev pappa till en död son har jag på nära håll sett alla tabun som omgärdar psykisk ohälsa, självmordstankar och självmord.
Det finns en skam över det – trots att sjukdomar och död på något makabert sätt är det mest självklara och ofrånkomliga med hela livet.
Men att tala eller skriva om självmord är ju att ”väcka den björn som sover”, sägs det. Kan inte det vara en god anledning till att vara tyst?
Nej! Forskning visar tvärtom att det kan fungera förebyggande. Det kan vara en ögonöppnare för den med självmordstankar att inse att han/hon verkligen har problem som man behöver hjälp med. Så tveka aldrig någonsin.
Sant är däremot att yngre oftare tänker på självmord och existentiella frågor än vad vuxna gör. Ofta vänder sig de yngre till jämnåriga med sina problem. Och det är heller inte ovanligt att de tycker att det är enklare att prata med andra vuxna än med föräldrarna. Så det är inte bara viktigt att du pratar med den du oroar dig för, utan också med andra personer i dennes omgivning.
Mådde sämre än vi kunde veta
I Rasmus-pusslet stötte vi på det.
Vi får nog ändå anses vara relativt öppna mot varandra i vår familj. Vi visste att Rasmus hade mått dåligt några år tidigare – det hade han berättat, och vi varit engagerade i. Vi var bland annat med honom på ungdomspsykiatriska avdelningen i sena tonåren, och vi pratade mycket.
Han hade andra vuxna som han tydde sig till, sin Alva och ett stort kontaktnät med många vänner.
I efterhand insåg vi att Rasmus inte ville göra någon av oss orolig för honom. Därför hade han berättat lite för oss, lite för sina kompisar, lite för flickvännen, lite för andra vuxna i hans närhet.
Och sammantaget mådde han nog sämre än vi alla kunde veta eller ana.
Våga vara påträngande
Därför; prata om ditt och dina käras mående – oavsett om det är välmående eller illamående.
Om du så bara anar att någon i din närhet mår dåligt; våga fråga. Ställ raka frågor, var öppen – ja gärna lite så där (o)artigt påträngande. Våga lyssna, uttryck din oro och ställ frågor. Prata, prata, prata.
Medan självmordsprocessen hos vuxna är mer långdragen, visar forskning att den hos yngre oftare sker plötsligt. Därför är det extra viktigt att du är uppmärksam på tecken på psykisk ohälsa hos dem.
Många självmordshandlingar sker dessutom på impuls, innan personen egentligen ens har hunnit tänka igenom det hela, och uppemot 90 procent av personerna som har gjort allvarliga självmordsförsök avlider inte.
Kan påverkas in i det sista
Självmordsnära människor är ofta tveksamma och ambivalenta ända in i det sista. Det betyder att de också är påverkbara lika länge.
Det bevisas också genom att personerna som överlever ett självmordsförsök ofta frågar sig efteråt hur de kunde tänka på det sättet? Det är inte sällan som de mest chockade över resonemanget och händelsen är de själva.
Gemensamt för nästan alla av dem är dock att de inte beskriver en vilja av att dö, utan att de just då kände att de helt enkelt inte orkade leva längre.
Det ger hopp, för då finns det fortfarande en möjlighet för oss runtomkring att göra skillnad och försöka hjälpa dem att hitta tillbaka.
I dag, den 10 september, är det den internationella suicidpreventiva dagen.
En livsviktig dag.