Inte när han kräks fem sekunder efter att ha fått på sig nytvättade kläder. Det är väl inte så att man gör vågen precis just då. Det är väl inte så att man känner att varenda ven i kroppen bubblar av bebislycka när han haft en blöja på sig i fem timmar, men ändå känner att det är en mycket bra idé att kissa rakt upp i luften precis när jag tagit av den.
Han är en månad nu. Han äter, sover, kissar, bajsar och kräks. Om och om igen. Han är också väldigt bra på att avslöja ens mobilberoende.
Varje gång jag trillar dit händer det. När jag testat alla knep som jag bara inbillar mig fungerar och till slut – ä n t l i g e n – fått honom att somna kan det vara så att jag sträcker mig efter min telefon.
Jag vill kolla om någon arbetskamrat vill något. Jag vill veta OM DET HÄNT NÅGOT under denna halvtimme som jag kopplats bort från VÄRLDEN. Kolla upp något resultat. Reta någon på sms. Delta i livet.
Det tar fem sekunder. Sen vaknar han. Varje gång.
*
Jag känner mig inte som världens bästa förälder när jag inser att jag väckt mitt barn för att jag valt att titta på en story på en svettig Jonas Colting från okänd solig plats i världen. Jag gör inte det.
Mobillådan är årets julklapp. Vi är ju alla beroende. Mobilen är vår snuttefilt, vår glädje, vår kommunikationskanal, vår barnslighet, vårt jobb, vår kompis, vårt sociala fusk, vårt allting.
Det kan förstås låta som en lockande tanke att alla ska lägga ifrån sig telefon nu vid jul. Alla är hemma och det kanske var länge sedan man sågs och vi känner alla att vi borde vara genuint intresserade av andra människor.
Vi är människor och tvingas leva med en verklighet som nästan alltid är annorlunda än den borde. Vi är i stora delar torftiga och alltid lata. I fickan har vi vår blixtsnabba exit från minsta lilla stunds tristess, minsta lilla tysta tomrum, minsta lilla splittrande diskussion.
Telefonen är len och snäll gör alltid som vi ber den. Den gör oss trygga som en bebis i sin förälders famn. Den finns alltid där.
Nu ska nappen tas ifrån oss. Vi kommer bli nakna.