Vår krönikör Jakob Karlsson riktar hård kritik mot Sveriges sätt att skydda de äldre i coronapandemin. Bilden är ett montage.
Efter 3 000 döda är Anders Tegnell fortfarande nöjd. Vi lyckas tydligen hålla kurvan flack. Förtroendet för regeringen sticker i höjden. Gemene man tycks anse att uppmärksamheten utomlands är väl värd vårt unika vägval i den här krisen.
De anhöriga hörs ännu inte. På ett äldreboende i Stockholm uppges 30 personer ha dött, enligt SR. Cheferna lägger locket på. Anhöriga till de som ännu finns kvar får inte ens veta hur situationen är på boendet, sekretesslagstiftningen är viktigare än att en människa ska få ett korrekt underlag för livsavgörande beslut.
Om din mamma bodde mitt i smittohärd där en tredjedel av hennes grannar hade dött – skulle du vänta på att hon själv blev smittad eller ta henne därifrån fortast möjligt?
De skulle inte dö utan sina barn
Det är sant och fullt rimligt att yngre och friskare personer är värda mer än äldre och sjuka. Förväntat antal levnadsår måste beaktas när vården står inför det omöjliga valet.
Det betyder inte att åren som väntar efter att medellivslängden uppnåtts är värda noll och intet. Många som har dött skulle snart dö ändå – det är helt sant – men de skulle inte dö såhär. De skulle inte dö i ensamhet. De skulle inte dö av en smitta från en jävla fladdermus i Kina, de skulle inte bli smittade av sin egen vårdpersonal, de skulle inte dö utan sina barn och allra käraste.
Och de anhöriga borde inte dagligen behöva höra att representanter för Sverige tycker att vi har lyckats.
Vi blundade och hoppades
Fem månader in i krisen kan vi konstatera en sak: vi var inte förberedda och vi tog inte höjd. I hundra år har vi varit ett försiktigt land – jodå, det var vi som gav tyskarna fri lejd – men när krisen väl kom till oss var vi inte försiktiga. Vi tog inte höjd. Vi utgick inte från värsta tänkbara scenariot, vi blundade och hoppades.
Vården, personerna på golven, har utfört många mirakel under krisen, men för mig som lekman framstår det nu som helt uppenbart att vi skulle ha bromsat smittan så mycket som möjligt tills vi visste mer om viruset, tills vi hade skyddskläder till personalen, tills vi hade en massiv testkapacitet och framförallt tills vi hade någon form av skydd för de mest utsatta.
Mycket sent stoppade staten anhöriga från att besöka äldreboenden, men för personalen gjordes ingenting. I äldreomsorgen i Stockholm är 40 procent timanställda och att äldre inom hemtjänsten träffar 20 olika medarbetare över en tvåveckorsperiod är inte ovanligt. Inga tester gjordes, ingen skyddsutrustning fanns. För tusentals är det som nu görs oåterkalleligen för sent.
Hade de sagt samma sak?
Vi tog inte höjd och vi var inte försiktiga. Den 28 april hade 1 441* personer inom äldreomsorgen dött i covid-19. Det motsvarade 69 procent av alla våra dödsfall vid den tidpunkten. Sedan dess har dödstalet ökat med nästan tusen personer. Stefan Löfven och Anders Tegnell pratar om att vi ska hålla i.
Hade de sagt samma sak om 1 441 barn inom förskolan dött? Om förälder efter förälder blivit informerad om att deras barn blivit smittat av personalen och dött i ensamhet? Skulle vi bara ha blundat och fortsatt?
Krisen visar vilket obefintligt värde vi sätter på våra äldres liv. Det gör mig förbannad.
Fotnot: Siffrorna är baserade på Socialstyrelsens statistik som bygger på läget i Sverige den 28 april.