Tills dess att vår ”Nisse” skulle flytta ut. Vår Nisse har aldrig varit särskilt aktiv av sig men nu sista tiden har det varit synnerligen… vad ska jag kalla det. SKRALT. Han har inte ens orkat flytta ut. Men så häromdagen tog han äntligen ett sista krafttag. Skrev ett litet brev som han la i den lilla brevlådan, och lämnade en avskedspresent (några godisbilar) i vår fruktskål. Tack för i år, slut för i år. Äntligen klart, tänkte Nissen, men framförallt jag. Men tji fick vi. För, precis som övriga ansträngningar från vår Nisse, blev även denna en besvikelse. Det var ”Men vi har ju inte fått nån skattjakt! Det har min klasskompis fått av sin Nisse!” och det var ”Varför måste Nissen flytta? JAG VILL INTE ATT NISSEN SKA FLYTTA!” och det var stora tårar och höga skrik och snyftningar och alla sorters ledsna känslor som går att finna i Mordors mörkaste vrår. För tiden går och knoppar brister och små hjärtan orkar inte med alla dessa markörer på att tiden går och saker förändras.
*
Det här har väl folk frågat sig sedan 2018 men VEM FAN KOM PÅ NISSEN?! Som om det inte vore nog med julpynt och julklappar och julgran och julkalender (”min kompis får choklad i sin kalender varför får inte jag det?”) och julgåva till pedagogerna och så självaste jultomten som kronan på verket, nej det ska dessutom in en NISSE som förmaksflimmer till den redan stressade småbarnsföräldern. Som ska skriva brev - gärna VARJE DAG?! Och ordna överraskningar och skattjakter? Alltså det är ju inte långt ifrån att jag ställer mig upp under julfrukosten, drämmer näven i grötskålen och vrålar ”MEN FATTAR NI INTE?! TOMTEN FINNS INTE!!! OCH DET GÖR INTE TANDFÉN OCH PÅSKHAREN HELLER FÖR DEN DELEN!”
*
Det gör jag såklart inte, även om det har hänt flertalet gånger att jag ifrågasätter mig själv som förälder när jag gång på gång ljuger om tandfén. Så vad gör jag? Jo, jag snor åt mig en dyrbar stund av egentid innan frukost och skriver ett lamt brev från vår lata Nisse, jag tillverkar ett tomteskägg av en lindocka (toppentips från Ernst Kirshteiger) och jag har stenkoll på kidsens önskelistor.
Men vad får man för det?
En timmes panikgråt när Nissejäveln ska flytta ut. Det var det. Tack för i år Nisse. Vi lär väl ses till nästa jul, varesig jag vill eller inte.