Första gången jag såg honom satt han i en fåtölj, och jag såg honom bara snabbt i ögonvrån. Nu i efterhand är det märkligt att tänka att jag då inte visste vem han var. Vad han hette. Visste ingenting om honom.
När jag hade känt honom i en dag hade vi haft picknick i en park, och när han gick därifrån mot tunnelbanan minns jag hur jag tänkte ”Där går mannen i mitt liv”. Det låter som att jag har hittat på det i efterhand, men jag lovar, det är sant.
Och det var rosa moln och yrsel och leverfläckarna som bildade Karlavagnen på hans rygg och mornarna och kvällarna och nätterna och känslan av att det är precis rätt. Att det inte går att få nog. Det jag hade hört talas om.
*
Och nu, åtta år senare, är jag fortfarande nyfiken på vad han ska säga. Fortfarande är jag nyfiken. Vid olika tillfällen har jag såklart tvivlat, på om det räcker, på om det håller. Jag har tänkt ”jag hatar honom” (bara en gång dock) och att jag har tänkt ”han är dum i huvudet jag vill skilja mig” (många gånger).
Andra gånger har jag varit rosenrasande efter en upprörd diskussion och velat flytta till en ö med endast kvinnor, men jag kommer alltid tillbaka till nyfikenheten, och den där känslan. Att han är mannen i mitt liv. Och att få tänka ”jag vill skiljas, nu skiljer vi oss” är nödvändigt för mig.
Det är en påminnelse om att förhållandet andas, att det finns frihet i lungorna. Att det inte är bojor som håller mig kvar. Att relationen lever, att den är snårig och oväntad, ingenting man kan ta för givet.
*
I förra veckan firade vi femårig bröllopsdag. Och med ”firade” menar jag att vi torkade barnrumpor och städade undan frukostkaoset, sånt vi gör mest nuförtiden. Kanske sorgligt, att vi inte drack skumpa och låg med varandra på stranden i solnedgången.
Men å andra sidan vet jag inte om jag vill fastna i det där, att mäta kärlek i tid. Att fira tiden som vore det ett maratonlopp. Vill aldrig säga ”har vi klarat det såhär långt ska vi nog klara några år till”. Vill inte att det ska vara tiden som räknas. Så istället för att fira och få sand i trosorna läste vi godnattsagor och diskade undan efter middagen. Och knöt band. Fler och fler osynliga band mellan oss, som han en gång beskrev det.
Mina tre bästa relationsknep hittills är:
- Ha mindre tid för varandra.
Och mer tid för er själva. Släpp den andra fri. Låt partnern gå på kompismiddagen medan du går själv på bröllopet i Hälsingland. Det är bra, det fyller lungorna med luft. Ja, klart det är bra att göra saker ihop också. Gärna nya saker, som att bada nakna med hippies i den småländska urskogen. Och gamla invanda mönster, som att se på Game of Thrones i soffan när barnen ÄNTLIGEN somnat.
Det finns inga mallar för vad som är bra och inte. Det är vi själva som uppfinner dem. Hur ofta vi ligger med varandra, hur sällan vi åker på semester. Relationen är vårt landskap, och det är vi som ritar kartorna.
- Våga tänk att ni ska göra slut.
Det gör det lättare att känna friheten, känna att det är ett fritt val och inte ”men vi har ju precis lagt om golvet och tagit huslån”-känslan. Bädda för att det ska vara lätt att göra slut, så kanske det inte behövs. Om man bygger sig ett fängelse är det svårt att trivas.
*
Det där mötet på krogen i Stockholm alltså. Det har blivit så mycket utav det. Det har blivit taxiresor, youtubeklipp, ödet-känslor, fjärilar, diskussioner, bråk, fortplantning, giftermål, försoning, sorger, och stor, stor kärlek.