Jag har sett barnteater, jag har sett en pjäs om kvinnors lust, jag har gjort museibesök, gått på gratiskonsert, julteater och snart ska jag boka in nästa scenupplevelse i kalendern. Då har jag inte ens räknat in mina upplevelser under höstlovet i vår ljuvliga teaterpark. Är inte det ganska fantastiskt?
Jag tänker att det är två sidor av samma mynt. Å ena sidan kan jag sakna det där stora. Havet av kultur i Stockholm. Vågorna, pulsen, det kreativa myllret. Å andra sidan drunknade jag i det där havet. Både vad gäller kultur att skapa, och kultur att uppleva. Stockholm var som Netflix. Istället för att titta på en film satt jag ofta där och bara scrollade, scrollade, sökte, letade, blev aldrig nöjd, letade mer, kunde aldrig välja. Jag klarar inte av fler än tre alternativ. Dumt, kanske. Men en fördel när man bor i en mindre stad. Här kan jag ha koll på vad som händer, här klarar jag av att bestämma mig och skriva upp i kalendern. Stockholm är Netflix, och Vimmerby är tjock-TV: när det går en bra film gäller det att passa på.
*
Och det kanske finaste av allt är att här i Vimmerby, i en liten stad i Småland, är det inte bara kul att gå på ett kulturevenemang. Det är också ett politiskt statement. Det är viktigt på ett annat sätt, för kommer inte publiken så kanske den kulturella lågan dör. I Stockholm var den en majbrasa, men här är den ett värmeljus. Och eld behöver syre, scenen behöver publik. Tänk vad viktiga vi är! Vilken skillnad vi kan göra! Här! Nu!
För det är viktigt med kultur. Jag har också tänkt att "man behöver mat, inte teater", och visst behöver vi mat. Men utan berättelser – vad blir vi då? Vad finns att känna då? Vi behöver inte reklam heller. Och vi behöver inte specialeffekter i bilarna. Och vi behöver inte tavlor. Vi behöver inte promenadstråk och vi behöver inte fruktträd i parken och vi behöver inte frisörsalonger. Det finns väl en behovstrappa. Mat. Sömn. Det där. Men berättelser. Konst. Kultur. Sånt kommer omedelbart efter de mest basala behoven. Sånt är viktigare än lufttrycksmätare i bilen. Viktigare än fryspizza. Viktigare än Chromecast.
Jag känner mig så himla uppfylld, så viktig, efter att ha gått på en scenupplevelse här, vintertid. Då när värmeljusen behövs som mest.