Det bästa med att bo i kollektiv är KRAVLÖST HÄNG. Enligt vissa forskare är det meningen med livet. De enkla mötena. Den fullständigt avspända närvaron. Jag vet inte var gränsen för kollektiv och att bara ”bo ihop” går, men jag har ”bott ihop” med många, många gånger.
Vissa säger att ”det skulle jag aldrig klara”, och det kan vara sant. Vi är olika. En del laddar batterierna genom umgänge, och andra genom att vara ifred. Men på senare tid har jag insett vad den största skräcken för kollektiv nog handlar om. Jag tror det är rädslan för den sociala uttröttningen.
*
Såhär: Jag ÄLSKAR att ha folk hemma. Besök och spontana spelkvällar och julpyssel till advent. Men tröttheten som kommer efteråt är inte nådig. Då är det så ljuvligt att bara sjunka ned i soffan och glo på TV. Ifred. I lugn och ro.
Men det som är jobbigt med besöken är inte själva sällskapet, det är artigheten. Det är ansträngande att vara artig. Att man inte när som helst kan lämna middagsbordet och sätta sig i soffan för att glo på TV. Att man inte när som helst kan gå och lägga sig medan gästerna är kvar. Att man ska vara en ”god värd”.
Allt det där försvinner i ett kollektiv. Och det är DET som är grejen! Alla har sitt rum eller sin privata del av huset, och alla får gå och lägga sig precis när det passar. Vill jag vara själv kan jag vara själv. Jag kan alltid vara själv. Men vill jag känna en annans närvaro i rummet kan jag bara spatsera ned i köket, sjunka ned i soffan och börja rita medan en annan lagar mat och en tredje betalar räkningar och en fjärde spelar tv-spel. Jag behöver inte säga någonting, men jag får. Om jag vill. Ingen är rädd för tystnaden och ingen är rädd för prat.
Gemensamma kök. Gemensamma vardagsrum. Ingen anledning till artighet. Leva olika liv, sida vid sida. DET är det bästa med att bo i kollektiv. (Och det bästa i livet.)