Jag går sedan iväg för att hämta deras tandborstar. Den lilla, med Bamse på, och den lite större, med en giraff. Rycker åt mig den orangea plastmuggen med intorkad tandkräm och skyndar tillbaka till soffan. Fortare. Snabba steg. Måste skynda, hinna, komma iväg. Sedan kommer jag på; det är ingen panik.
Vi är på väg hem från stranden. Jag håller min stora unge i hennes lilla hand. Vi är båda barfota och vi sätter försiktigt fötterna på de mest grästäta områdena i mitten av grusvägen. ”Vänta! Jag vill ta med en pinne!” säger hon och stannar. Jag känner mig stressad. Känner hur det rusar i bröstet på mig. Ett uns irritation, varför ska hon alltid plocka med sig pinnar och sten och halva skogen hem? Vi måste skynda nu. Snabba på och komma hem.
Jag kommer på mig själv med att skynda, stup i kvarten, utan att ha någonting att skynda till. Skynda till stranden utan anledning. Skynda från stranden utan anledning. Skynda med frukosten och skynda med middagen. Skynda med leken.
– Kan du hoppa studsmatta med mig?
– Okej, en liten stund. Bara en stund.
Skynda, skynda. Fort fortare. Utan någonting att skynda till. Det enda jag gör är i praktiken att jag skyndar mig från själva livet. Jag skyndar mig från de stilla stunderna med barnen, missar deras resonemang om världen och upptäckterna de gör. Skyndar mig från de långsamma frukostarna och de planlösa dagarna. Skyndar mig från stunder med mig själv och stunder med andra.
*
Jag har varit så beslutsam att inte förändras, ända sedan de där oplanerade strecken på stickan. Så bestämd att göra samma saker som innan jag fick barn, att inte låta barnen hindra mig. Som om de skulle kunna hindra mig. Som om jag skulle förlora mig själv för att jag provar något nytt. Om fem år vill de spela tv-spel med kompisar, starta band och åka bräda. Då kan jag spela sällskapsspel och skriva pjäser och läsa böcker länge och ta en öl.
Som om de skulle hindra mig. Denna en gång i livet. Dessa lediga dagar. Vi har sommarlov. Vi har sommarlov! Förr om åren brukar jag alltid bli rastlös och irriterad av semester. Men nu är det som om polletten äntligen trillat ned. Jag fattar grejen.
Jag tänker på femåriga Jack i fantastiska filmen Room (mitt bästa och ständiga filmtips) och hur han förklarar begreppet tid. Att tiden är som smör man brer ut över ett stort bröd, tunt tunt, för att allt måste hinnas med.
Polletten har trillat ned och jag tänker på hur våra morgnar varit under den period både jag och deras pappa varit tvungna att skynda till ett morgonjobb. Det har varit morötter och piskor om vartannat under våra morgnar. Det föräldraskap vi tänkt att vi inte ska hålla på med.
”Nähä, så du vill alltså inte ha lördagsgodis? Du vill inte ha något fredagsmys ikväll?”
”Jo det vill jag.”
”Men KOM DÅ! Annars blir det inget fredagsmys! Kom och borsta NU för vi måste åka NU! Vi är redan försenade så nu MÅSTE vi skynda oss!”
Men det är inte stressigt. Inte för henne. Det är min stress. Hon vill inte iväg nånstans, hon stannar gärna hemma en stund till för att fortsätta leka med småbilarna på bilmattan. Det är min stress. Mitt jobb. Mitt livssätt. Min renovering som ska bekostas. Eller ommålning eller pool eller nya jeans. Eller kanske elräkningar och hyror och mat. Kanske väsentligheter, och kanske behöver jag gå till jobbet för min egen besinnings skull och för att jag ska orka vara mamma. Men ändå. Det är ändå min stress. Inte hennes.
Jösses. Vad håller jag på med. Tid är pengar. Vad vill jag köpa för mina pengar? Jag vill köpa mig tid.
*
Vi spikar upp spik för spik i det gamla skjulet. Hänger en hammare där, en skiftnyckel där. Borrar hål i en bräda för alla skruvmejslar. Gör fint och snyggt i min sommarverkstad och jag och pappa har hjälpts åt att sätta in ett fönster som man skymtar Åsundens vatten genom.
Sen är det klart. Dagens projekt. Efter detta leker barnen med småbilar, jag plockar lavendel att knyta i ett lampskelett, och vi äter pannkaka med röda vinbär till lunch.
ÄNTLIGEN har semesterpoletten trillat ned. ÄNTLIGEN fattar jag grejen med planlösa dagar. Tiden är vår. Det är sommarlov. Jag ska försöka spara lite sommarlov i fickan att plocka fram till hösten också.