Det är ingen fara, hon är bara orolig för att hon inte vet var mamma och pappa är, eftersom att det vanliga är att någon av oss har somnat med barnen vid läggning och eftersom att vi alla sover tillsammans hela nätterna i vår stora säng som en flock lejon. Men mitt adrenalin rusar ändå och jag flyger upp ur soffan och springer in till barnen.
”Det är ingen fara, jag var bara på toa” ljuger jag för henne för att hon ska känna sig lugn. Vyssjar och vaggar och tröstar, och hon somnar om fort, håller runt min arm hårt med sin lilla hand. Jag ser molnen utanför fönstret skynda förbi, som om de rusar. Som om de manifesterar naturens storhet och min litenhet. Jag är darrig och helt filterlös.
*
Jag har ältat och pratat om och burit med mig tv-serien Chernobyl så länge och så mycket att jag nu inleder varje mening om serien med ”Jag lovar att jag inte ska prata om det här mer, men i Chernobyl så…”
När vi väljer film de kvällar jag håller mig vaken efter barnens läggning är jag alltid i Disney-laget. Jag vill se något med ljusa färger, med musik av Elton John eller Phil Collins, och ett lyckligt slut. Varje gång Henrik föreslår något mörkt med höga poäng på IMDb säger jag ”Jag är inte upplagd för det ikväll”. För jag är aldrig upplagd för det. Inte för att jag inte tror att det är bra, utan för att jag ÄTS UPP av mörka filmer med höga poäng. Jag vet det redan på förhand, att jag kommer att tuggas sönder och samman, slinka ned i filmens magsäck, bli uppkräkt, försöka tvätta av mig det mesta utan att lyckas och sedan behöva vädras i VECKOR innan jag kan släppa det.
När det dessutom baseras på en verklig händelse är det kört. Ett urval av vad jag snöat in på de senaste åren:West Memphis Three (Paradise Lost-dokumentärerna), Andrée-expeditionen (efter att ha läst Expeditionen av Bea Uusma) och nu sist Tjernobyl (efter att ha sett serien Chernobyl).
*
Men Chernobyl skiljer sig från de andra. Det är som om det skyddande filtret har tunnats ut. Filtret som skyddar en från verkligheten. Som förhindrar att vi alla ligger i fosterställning och vaggar fram och tillbaka för att dödsångesten förtär oss, och ser till att vi istället kan skaffa mat och skydd för natten.
Första nätterna var filtret fullständigt utplånat och jag undrade varför inte alla sprang omkring i ren panik!.Miljöhotet, den globala uppvärmningen, rädslan för allt radioaktiv avfall vi typ ”grävt ned någonstans”. Hur kan vi göra någonting annat, någonsin, än att panika?
Det är väl det där skyddande filtret. Gladpack och aluminiumfolie. Den där hinnan som hjälper mot existentiell ångest och verklighet, som dämpar rädslan. Mitt filter har tunnats ut av Chernobyl. Nu blir jag tårögd av vad som helst; Barnfilmen Monsters Inc (såklart), när mina barn säger varandras namn, när Alva blir arg för att Madickens klasskompis Lus-Mia har fått stryk av överläraren, en blomma som har slagit ut. Alltings skörhet.
Jag ser molnen utanför fönstret skynda förbi. Som om de rusar.