Det övertalningsknepet fungerade väl sådär, det var fortfarande en pärs att byta hus och rum och förskola och kompisar, men har man lovat så har man lovat. En katt skulle det bli. En som förra julen låg inslagen under julgranen. (Ja alltså han var i sin kattlåda och det var öppet på baksidan av paketet och ja han kunde andas.)
En vit katt med stora röda fläckar. Efter många diskussioner om namn heter han nu Olle. Eller Olsson. Eller Kurr-Mjau.
Han är en nätt och ganska enkel katt. Han sticker inte iväg och han är oftast snäll mot barnen.
*
Men jag måste ändå säga att han än så länge är något av en besvikelse. Inte alls den där sociala gosiga katten som jag hade föreställt mig, den som vill ligga i soffan med oss när vi ser på film. Det har blivit bättre med tiden, absolut, men ändå inte riktigt vad jag hade föreställt mig.
Jag kan i och för sig tänka mig att det handlar om att vi har en tvååring som bär på katten stup i kvarten i, för katten, inte helt ergonomiska ställningar, och att katten inte tycker att barnen är det bästa umgänget. Varje morgon försöker han fälla tvååringen genom att lurpassa på henne och sedan kasta sig över henne när hon minst anar det.
*
I alla fall. När vi skaffade katten var det flera i omgivningen som ifrågasatte, försäkrade sig om att vi verkligen förstår ansvaret vi hade i det här projektet. Att katten är ett DJUR, en levande varelse, och att den behöver tillsyn och omvårdnad många år framöver. Kanske tjugo! Kanske mer!
Att vi inte tror att det är något man bara skaffar, sådär i en handvändning. Att vi inte glömmer bort att det inte är något man bara ångrar; har man en katt ska man se till att den får ett bra liv och att den blir kastrerad och registrerad och försäkrad och matad och älskad.
*
Jag har nu satt tänderna i Jonathan Safran Foers ”Äta djur”, och insikten slår en i huvudet som en stekpanna. Han resonerar kring vilka djur vi äter i olika kulturer, och varför.
Vi äter gris men inte hund. Vi äter ko men inte katt. Säga vad man vill om oss människor, men konsekventa är vi icke. Det ÄR märkligt att vi i ena sekunden poängterar och upprepar att ”Tänk er för innan ni skaffar katt! Det är ett DJUR! En levande varelse som ni ska ta hand om i tjugo år framöver!” och i andra sekunden haffar ett paket fläskfärs på Ica utan att ens stanna upp. Varför i hela friden kan jag inte, om jag nu skulle ångra mig och tröttna på katten, bara sätta en bultpistol i skallen på honom?
Varför skulle folk rynka på näsan då, men inte om jag köper köttfärs på Konsum? Man skulle kunna hävda att det har att göra med att jag med största sannolikhet inte skulle äta upp kattkräket, men katten skulle ju ha skänkt mig glädje och lite livserfarenhet under sitt liv, kan inte det jämställas med mat? Kan inte det syftet räcka? Och om jag nu skulle äta upp katten, skulle folk tycka det var mer okej då? Med citrongräs i en stuvning ska det vara riktigt gott, har jag hört.
Det har ju inte med intelligens att göra, katten är inte smartare än grisen. Vi har bara bestämt oss för en sanning. Bestämt att ”ni får vara med oss i tv-soffan, och ni får vara i slakthuset”. Lyllos katterna ändå.
*
Nej, vi ska inte sätta någon bultpistol i skallen på honom. Jag har liksom vant mig vid honom nu. Får för mig att han gillar oss, fast jag innerst inne vet att det ENDA han bryr sig om är mat, käk och föda. Men ändå, det är mysigt när man är på väg hem från jobbet och han kommer och möter upp. Slingrar sig runt benen, jamar och fjäskar. Smörar och har sig. Jag känner mig som en maharadja. Ja, han är himla gullig ändå, Olle.
Ett år till får han, i alla fall.