GLENNFALK: Klimatåtgärderna i näringslivet måste följas av politiska beslut

Igår tog jag svängen förbi kyrkogården. Från parkeringen och förbi ICA såg det ut som någon tömt en hel sopsäck. Så mycket skräp! I häcken, på trottoaren, på gatan… hela vägen till övergångsstället mot de nya bostadsrätterna. Det lilla jag plockade upp i handen skulle slängas. Men var? Inte en papperskorg i närheten.

Visst, alla generationer kan sluta slänga skräp omkring sig. Det är ju alltid en önskan. Men alltför många bryr sig bara om den närmaste omgivningen, läs egna tomten eller utanför trappuppgången. Hur vi ska lyckas förändra det är en av livets gåtor.

*

Vad skiljer då Linköping, New York, Västervik och andra städer från Vimmerby? Jo, här har kommunen satt en ära i att inte placera ut papperskorgar. Man tror man kan fostra folk. Och så är det dyrt att tömma dem, tycker man. På turistorter utomlands är det en papperskorg var 25:e meter. Därför är trottoaren ren. Man har förstått människans väsen; är det för långt till en papperskorg så skiter jag i det och slänger glasspapperet där jag står…

Se er omkring innan snön kommer; det är så skräpigt i denna stad att hälften vore tillräckligt. Kommunala papperskorgar tätt placerade är inte fördyrande, de tar inte längre tid att tömma för de blir inte fulla så snabbt. Investeringen är liten, nyttan desto större. Vi vill inte bara ha ren stad på sommaren då turisterna kommer, vi vill ha det så året om. Kommunen kan gott prova att trefaldiga antalet papperskorgar samtidigt som man i skolorna startar om Håll Sverige Rent-kampanjen. Det skulle hjälpa mycket.

*

Miljö och klimat är två skilda storheter. Miljö kan vi göra något åt var och en utan större ansträngningar. Bara genom att inte skräpa ned och se värden i att ha rent och snyggt omkring oss.

Klimatet däremot fordrar både enskilda insatser och politiska beslut. Volvos nya bilgeneration är med något undantag numera eldriven. Vän efter vän säger att deras nästa bil blir en elbil. Frågorna om solcellspaneler slutar aldrig, alla vill veta om solpanelerna på exempelvis Björkbacken är lönsamma.

Aktiefonder som enbart har företag i miljö- och klimatbranschen i sina portföljer växer snabbt. När näringslivstidningar beskriver FN:s klimatpanels rapport om det klimathot vi lever under tror en del att det är näringslivet och inte politikerna som kommer att leda omställningen. Skälet är att besluten i näringslivet går snabbare. Samtidigt säger andra att det är kapitalismens fel att det är som det är; vinstintresset kommer före klimatet.

*

För egen del tror jag kapitalism är en förutsättning för omställningen, för den är mer följsam mot människors intressen och viljor än politiken och framförallt planekonomin.

Kunder har alltid kunnat använda sina fötter i förändringens tjänst. En affär som inte fungerar som kunderna vill står snart utan kunder, ett varumärke som inte är i planetens tjänst blir snart lämnat; den totala makten är hos konsumenten i den digitala tid vi lever i. Till och med stater som drivs av religiösa diktaturer eller av ideologiska diktaturer har svårt att stänga inne sitt sätt att hantera medborgarna, har svårt att stänga ute granskningen. 

*

Jag har barn och barnbarn. När vi träffas får jag från tid till annan en föreläsning om klimathotet och jag står alltid där svarslös därför att mina kunskaper är för dåliga. Jag får ibland klä skott för hela min generation, som köper och slänger, som konsumerar som om vi hade fyra jordklot, som inte fattar hur allvarligt klimathotet är.

Ändå brukar jag säga att det är min generation som vill laga grejerna, som vill ha dem länge, men inte kan på grund av att allt är inplastat, att det är deras generation som bygger telefoner och datorer som bara håller några år, som hittar på de mest meningslösa leksaker som måste tas upp med vinkelslip ur sina plastförpackningar…

*

Jo, jag fattar. Jag ser också klimathotet och effekterna. Jag köper forskningen och försöker läsa på, försöker förstå hur läget är. Men jag har så uppriktigt svårt att tro på domedagen, att det inte går att fixa. Barnen säger; vi måste sluta nu! Pronto! Direkt! Annars når vi ”tipping point”, punkten då ingen återvändo finns.

Går det verkligen inte att ställa allt tillrätta, att vända uppvärmningen, fiskdöden i våra hav, det enorma köttätandet, omgående lägga ned kolkraftverken, omgående ställa om?

Den våg av klimatåtgärder som nu går genom näringslivet måste också följas av skarpa politiska beslut. Så fort ett politiskt beslut går emot, så skriker vi som stuckna grisar. När bilbältet blev tvång var vi nära att ta livet av oss. Idag är det den naturligaste sak i världen att ta på sig bilbältet. Incitamentet är personligt, vi räddar oss själva.

Kan vi förmå oss rädda planeten och oss själva genom att köpa nödvändiga politiska beslut?

Gott Nytt År tillönskas (trots allt) förhoppningsfullt alla läsare!