Tyvärr har utvecklingen gått åt ett annat håll. De styrande system vi har idag har inte lyckats förvalta och utveckla folkhemmet i alla delar av landet. Exempelvis lämnade staten både skola och äldreomsorg till kommunerna, och sjukvården skulle landstingen, numera regionerna, ta hand om. Detta har utvecklas till en strid om resurser.
Vi medborgare har skatt att betala. För oss är skatten en enda summa, som ska räcka till hela välfärden. Men den summan fördelas mellan stat, region och kommun. Det har inneburit skarpa gränser när en välfärdsfaktura ska betalas:
Staten ska betala vår infrastruktur. Det betyder att landsbygden nedprioriteras.
Regionförbunden ska betala vår sjukvård. Det betyder att de stora städerna prioriteras, och att den kommunala äldreomsorgen lämnas.
*
I mellanlägen, exempelvis vem som ska betala assistansreformen, så försöker statens myndighet, Försäkringskassan, ständigt komma undergällande gränsbelopp för under en bestämd gräns ska den betalas av kommunen.
De små kommunerna i Sverige sitter med välfärdsfakturor de har svårt att inrymma inom sin kommunalskatt. Det är ständiga underskott. Hur hög kommunalskatten än är räcker den inte.
De organisatoriska system som finns idag är inte rättvisa mot små kommuner, trots olika former av utjämningsbidrag. Mycket därför att demografin är annorlunda idag än under tillväxtåren på 50-60-talet, infrastrukturen är eftersatt och de beslut som tas hjälper inte de små kommunerna.
Jag hoppas att politikerna i eftertanken av covid funderar på om inte våra styrsystem borde göras om. Kanske behöver vi bara två: stat och kommun. Kanske ska staten ta ansvar för sjukvården, äldreomsorgen och skolan i hela landet, kanske hade vi då haft läkare och sjuksköterskor på våra äldreboende, en likvärdig skola, en sjukvård där resurser fanns nära.
Landsortskommunernas sociala budget kommer aldrig att gå runt så länge systemen inte samverkar, eller ännu hellre, så länge vi har så många politiskt styrda organisationer.
*
Hur fungerar då kommunernas organisation? Över 1300 anställda som drar kostnader. Ja, här skenar kostnaderna men de gör det inte för människorna i fronten (de upplever sig underbetalda), utan de gör det på ledarnivå.
Kommunen utbildar sina ledare och jag kan tycka att det är viktigt, framförallt om det är nya ledare som kommer underifrån utan ledarutbildning. Man måste kunna göra karriär och utvecklas i en kommun.
Folk som anställts på en ledarposition däremot, får nog anses ha relevant utbildning som håller i åtminstone 3-5 år innan de behöver öka på med ett kostsamt ledarskapsprogram. Dessutom måste kommunen säkra upp att de som går programmet verkligen utövar sina nya kunskap i hemkommunen, och inte tar anställning i en konkurrerande kommun.
*
Oftast motiveras ledarlöner med att man behöver de bästa. Och att det råder konkurrens. Men frågan är om kommunen får de bästa? Det finns exempel där konsulter kallas in, trots att ledaren/chefen borde ha kunskapen i sin CV. Har man fått de bästa då? Och om man inte fått de bästa, behöver man ge en lön som motsvarar vad de bästa har?
Lönekarusellen drivs av att en kommun vill likna sig vid ett företag. Så och så många anställda, ja då behövs det en chef. För så är det i näringslivet.
Jag är inte säker på att det behövs varken de bästa cheferna eller så många chefer per 25 medarbetare i en kommun just därför att en kommun inte är ett företag. Kommunen saknar de viktigaste incitamentet företag har; jobbar med egen plånbok med både sälj och produktionskostnad (kommunen enbart med produktionskostnad), aktiva ägare (kommunen har relativt passiva ägare), ägare som håller sams (kommunen har konfliktorienterade ägare =partier), kunder som kan förflytta sig (kommunen har liten konkurrens med den privata sektorn), etc.
Man kan göra jämförelsen ännu mer omfattande som visar att kommunen inte alls behöver konkurrera om chefer med näringslivet, inte heller behöver man välja de mest meriterade, så länge man måste komplettera med konsulter.
*
Det finns få affärsmässiga konsekvenser för en kommun. Man missar att bygga upp kommunala lager av skyddsutrustning till hemtjänst och äldreboende. Konsekvens? Ingen. Ingen sparkas, ingen styrelse avgår, inga kunder försvinner. Konsekvenserna för en kommun är inte jämförbar med de konsekvenser som drabbar ett företag som felar.
En stor del av en ledares lön innebär ett ansvarstagande för felbeslut. Eftersom konsekvensen är noll i en kommun kan just den delen tas bort. Vi behöver inga modiga, risktagande kommunala chefer, vi behöver chefer som gör sitt jobb, verkställer politiska beslut och har en stark känsla för människor som jobbar i organisationen. Chefer som inte gör sitt jobb platsar givetvis ingenstans.
Man talar mycket om eget ansvar. Men när någon misslyckats kapitalt har de belönats med stora avgångsvederlag, upp mot årslöner eller ännu mer. Det är också en utveckling som är väldigt konstig i offentlig sektor. Detta system har ett försvar från fackliga organisationer och i en kommun har de kommunala facken mer makt än i näringslivet. Mycket beroende på att de som sitter mitt emot, arbetsgivarna, inte förhandlar om sina egna pengar utom om andras, skattebetalarnas.
Chefen förlorar inte en krona på att ge andra chefer mer i lön. Inte ens sitt jobb. Och klarar man inte jobbet får man en konsult av sin styrelse, den politiska organisationen.
Så frågan är givetvis hur man ska lösa ett sådant problem? Svaret är sannolikt: endast politiken kan göra det.
God fortsättning på det nya året!
Fotnot: Journalisten, entreprenören och f.d. kommunalrådet (m) i Vimmerby (2010-2015) Micael Glennfalk, skriver återkommande krönikor i vår tidning, där synpunkter på politik och samhällsföreteelser lokalt, regionalt och nationellt framförs. Krönikörens åsikter är alltid hans egna och inte tidningens.