För den oinvigde kan det tyckas både enformigt och långtråkigt att åka i lotsbilen fram och tillbaka, fram och tillbaka hela dagarna.
– Nej då, det är ett jätteroligt jobb. Jag stormtrivs, säger Gudrun som väljer att bara ge ut sitt förnamn.
Hon och dottern Alexandra har starka skäl till det. Båda har blivit mordhotade och fått förfrågan om att vittna vid rättegången och kan efter den händelsen inte längre jobba i Göteborg.
– Du förstår inte vad vi får utstå, säger Gudrun. Trafikanterna är aggressiva många, många gånger. Det kan vara för att de måste vänta, att de tycker det går för sakta och en del kanske vi måste stanna som gör en omkörning i arbetsområdet till exempel.
Händer nästan dagligen
Det är nästan dagligen som Gudrun och hennes dotter Alexandra tvingas stå ut med tråkigheter.
– Här, där vi sitter i följebilen och det är både bommar och rödljus då har vi en fördel att vi inte behöver vara ute. Men när du står som flaggvakt, speciellt som tjej och speciellt som ung tjej då är du väldigt illa utsatt.
Vill du berätta vad ni har utsatts för i er yrkesroll?
– Det kan vara allt ifrån att trafikanten kör fram och ställer sig med fordonet precis framför knäna på oss, med fem centimeter till godo. Det kan vara att de pekar på klockan, pekar fingret och vi har fått höra ”jävla svenska hora”, du kan inte ens föreställa dig.
Vad får dig att orka med att ta all den här skiten?
– Det har jag egentligen aldrig tänkt på, men det måste vara att man får vara ute. Som jag sa älskar jag mitt jobb. Och det är inte bara att åka fram och tillbaka, tro mig. Vi har jättemycket vi måste ha full koll på, man tittar mer i backspegeln än framåt om man säger så.
Hur är stämningen här, vid det här vägbygget?
– Nu har vi ju bara hunnit vara här ett par dagar, men bra skulle jag säga. Det är roligare med glada vinkningar. Men Gud vilken trafik det är, hur kan det finnas så mycket bilar i mörkaste Småland.
Jobbar över hela södra Sverige
Gudrun har jobbat som lots för företaget Saferoad i åtta år, Alexandra ett halvår kortare.
– Jag blev inspirerad av morsan, säger Alexandra, bakom ratten. Vi turas om att köra.
De stationeras lite varstans där de behövs i södra Sverige. För tillfället är det här på riksväg 23/34 så deras husbil, eller deras "home-away-from-home" som de säger, där de äter och går på toaletten i skift, fördriver den tid som blir över på dygnet och det är här man sover.
Stort arbetsområde
Det är ett stort arbetsområde, men en ganka kort sträcka de kör åt gången.
– En vända ska ta som mest tio minuter, beroende på hur trafikbilden ser ut. Hur många vändor det blir vill vi inte räkna på, då skulle vi nog bli deprimerade, säger Gudrun och skrattar.
Hur fördriver ni tiden i bilen?
– Vi funkar väldigt bra ihop, så vi är de bästa kollegor, utöver att jag är Alexandras mamma. Vi pratar om allt mellan himmel och jord.
Vägbygget har nu gått in i en ny fas, maj blir en intensivare period. Det har blivit dags att asfaltera och sätta upp räcken.
Hur kommer det sig att trafikljusen kompletteras med lotsbil nu under de kommande fyra veckorna?
– Att det är lots nu är för att Svevia har anställda som jobbar på vägen, kanske bara en halvmeter från fordonen och då måste vi ha ner tempot på hela kön. Det är fullt med arbetande människor överallt, så det får gå absolut max 30 kilometer i timmen annars kör folk som idioter. Många skiter i att det här är människors arbetsplats, så vårt syfte är att se till att de kommer hem helskinnade.