”Jag lämnar ekorrhjulet” står det på den rosa framsidan av boken jag läser. Skriven av läraren Åsa Axelsson som drabbades av utmattningsdepression och var tvungen att hitta ett annat sätt att leva för att överleva. Så hon slutade jobba, och började spara. Det visade sig att hon, ganska enkelt faktiskt, kunde spara mer än hon hade tjänat på att jobba.
Jag blir MYCKET inspirerad. Börjar baka bröd, spikar hål i burklock för att grodda mina egna groddar, byter ut chips mot popcorn, lagar saker och börjar räkna på våra matkostnader.. Köpa nytt har jag inte gjort sedan länge men jag slutar också köpa begagnat. Jag behöver ju ärligt talat inte en enda pryl till.
*
Och vi åker till tippen, jag och ungarna, när den ena fått vattkoppor och inte kan vara i skolan. Det är ju så kul med tippen! Först slänger vi de trasiga paraplyerna, den trasiga plastlådan, den avgnagda datorsladden och påsen med trädgårdsavfall. Sedan tittar vi i ”Ge och ta”-avdelningen och hittar både en supercool och supergratis vattenpistol och ett alldeles oanvänt paraply.
– Mamma, kan vi inte åka och titta på högen?
Okej, det kan vi göra. Vi kan titta på ”högen”. Högen är alltså den stora högen med trä av alla sorter. Gamla byggpallar, skåp, byråer, stolar, plankor, spånskivor och hejsansvejsan. Det är spännande och kul att kika för det känns som att man är med i en illustration av Sven Nordqvist. Men det är också sorgligt. Så mycket som är helt intakt. Som jag vet till och med är eftertraktat på andrahandsmarknaden. Gamla sockerlådor med fraktsedlar kvar från förr. Några superfina gula pinnstolar. Jösses, HUR kan folk slänga allt detta? Varför är folk så lata? Det finns ju till och med en container här på tippen tillägnad second hand, som töms då och då så att alla prylar ska få ett förlängt liv hemma hos någon annan. Men här har folk ÄNDÅ slängt som galningar?
*
Och så, precis efter att jag sagt ”Nä nu måste vi åka hem, barnen” får jag syn på en liten lapp på den gula pinnstolen. Det står 95:-
Plötsligt inser jag att det inte alls bara handlar om folks lathet. Det handlar om vår enorma överkonsumtion. Vi, människan som släkte, handlar och köper och shoppar och lättar vårt samvete genom att köra det till en second hand-affär när vi tröttnat på prylen eller plagget. Men det finns inte en chans att vi ska kunna second hand-handla i den takten, så då landar det ändå på tippen till sist.
När ska vi bromsa det här? Hur mycket nya prylar ska vi producera helt i onödan? När ska vi börja vårda och ta hand om det som redan finns? När ska re-design, istället för att vara ett smalt intresse, bli standard?
Kanske nu. Nu, med en gång.