Det är roligt att se människor och djur. Djuren är rakt på. Skickar ut signaler hejsan svejsan. Skäller. Springer efter varandra. Visar tänderna. Luktar varandra i stjärten. Mattarna och hussarna springer efter och säger “Bosse! Bosse! Nej fy Bosse! Kom här Bosse!”
Jag fick en hund en gång av min morfar. Nånstans har jag hört att man aldrig ska ge bort ett djur, och jag kan bara hålla med. Hade jag varit redo att skaffa en hund hade jag gjort det själv. Men jag klandrar inte morfar, hans gamla tax Ia hade valpar och en gav han till mig. Han fick tillbaks den också, men något år bodde den hos mig och jag döpte den till Selma.
*
Vi brukade gå till just den här hundgården. Jag var alltid nervös för att det skulle bli hundbråk och hon märkte säkert av det. Jag var ingen vidare hundägare. Men jag försökte. Så därför gick jag till hundgården. Jag minns en stor brun hund som hette Elsa. En muskulär och rejäl hund. Det är nog den enda jag minns, för att Selma och Elsa var kompisar. Tyvärr var Selma pytteliten och Elsa var jättestor så en gång när de lekte trampade Selma snett och haltade i en vecka. Men vad gör man inte för äkta vänskap.
Jag undrar hur Elsa har det nu och inser att hon är en hund och alltså troligtvis är död. En märklig tanke. Jag var ju här nyss. Nyss och för tusen år sedan, för tiden är orimlig. Jag kan greppa att hundbajsarna som bajsades då nu är jord igen, men att även merparten av hundarna jag träffade är jord, och kanske några av deras mattar och hussar, det är liksom obegripligt. Alla de där människorna och hundarna som vandrar in och ut ur livet, kanske bara en kvart, kanske bara en
“Får man klappa?”
“Javisst”
och så går de ut igen. Och sen står man i hundgården och inser att nu är det andra hundar här.
*
Hundtricket stämmer. Om man har hund får man kontakt. En gång hälsade min hund på Suzanne Reuter. Min hund slickade henne i ansiktet. Jag fick inte slicka henne i ansiktet - jag frågade inte och hade inte heller velat - men det kändes tufft att min hund gjorde det. Och en annan gång luktade min hund i Hoa-Hoas hunds stjärt. Alltså han tyngdlyftaren Hoa-Hoa Dahlgren som var med i På spåret för tvåhundratrettiofem år sedan.
Mina barn vill ha en hund. De säger det ungefär varannan dag och jag säger nej. Jag glömmer ibland varför, för jag vill också ha en hund. Men sen kommer jag på det där med hundhåret och uppfostran och ensamheten och att man blir låst osv osv osv. Barnen tänker inte på sånt, de tänker på att bli slickad i ansiktet. Och det får man ju ge dem, de har rätt.
När vi har varit i hundgården i en kvart så har alla hundar gått. Det är bara vi två kvar, utan hund. Min dotter går upp för det lilla berget som finns i hundgården. Sedan går vi ut. Mot lekplatsen. Kanske kommer vi tillbaka om femton år.