Men enligt skollagen är det skolan som har ansvar för barnet hela skoldagen. Det gäller inte bara att hålla barnet fysiskt tryggt, utan att också ge det stöd och de anpassningar som krävs för att hen ska kunna delta i undervisningen.
Trots detta förväntas hemmet gång på gång lösa problem som uppstår i skolmiljön. Som om det vore hemma man ska rätta till något som i själva verket handlar om hur undervisningen är utformad, hur relationerna ser ut och om skolan har lyckats skapa en trygg miljö där alla får plats.
Det här drabbar särskilt barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller andra behov som inte syns. Barn som reagerar på stress, höga ljud, otrygghet eller bristande struktur. Men istället för att se barnens behov beskrivs dessa barn som ett problem.
*
Forskning och rekommendationer från Specialpedagogiska skolmyndigheten visar tydligt: det är miljön som ofta orsakar svårigheterna, inte barnet. Och barn lär sig inte genom att bli straffade eller utpekade. De behöver trygghet, relationer och förståelse.
Trots det använder många skolor fortfarande så kallade konsekvenstrappor, trots att modern kunskap om barns utveckling säger att detta inte hjälper. Att förvänta sig att ett barn som redan har svårt med känsloreglering ska "ta ansvar för sitt beteende" är både orimligt och orättvist.
När barn beskrivs negativt av skolpersonal, som stökiga, trotsiga eller "ett problem", skapas en bild som påverkar hela skolans syn på barnet. Och barn känner av om de bemöts med irritation eller förståelse. De formas av hur vuxna ser på dem.
*
När barn får fel bemötande på grund av okunskap eller bristande tålamod blir det allvarligt. Diskrimineringslagen förbjuder indirekt diskriminering. Det betyder att även generella lösningar kan bli diskriminerande om de inte fungerar för barn med särskilda behov. Ändå placeras dessa barn ofta i grupprum eller korridorer, ensamma med en dator, istället för att mötas med det stöd de har rätt till.
Det är dags att vi säger det rakt ut: hemmet kan inte ta ansvar för att skolan inte fungerar. Skolan måste sluta lägga skuld på barn och föräldrar. Den ska inte vända sig till hemmet med klagomål, utan med frågor om hur de tillsammans kan skapa en fungerande skoldag.
*
Barn som kämpar i skolan gör inte det av vilja. De klarar inte av att göra ett aktivt val. De gör det för att något inte fungerar. Det är skolans ansvar att ta reda på vad. Och det är skolans ansvar att göra något åt det. Vi måste prata mer om detta. Inte för att anklaga enskilda lärare. Utan för att visa på ett systemfel. En skola där barn som reagerar med oro, ilska eller uppgivenhet inte får plats är inte en inkluderande skola. Det är en skola där barn sorteras bort.
Vi föräldrar kan inte längre vara tysta när våra barn far illa i skolmiljöer som inte klarar att möta deras behov. Det är dags att vi byter perspektiv. Från skuld till förståelse. Från krav till stöd.
Mammans Perspektiv