”En dag på stranden och mitt ansikte förvrids till Skriet”

”Det blir en dag på stranden
Morgnarna drar förbi
Vi sjunker ner I sanden
Låter dagen få bli som den blir
Det kanske blir en lunch I skuggan
En siesta, vad vet jag?
Det blir säkert ändrade planer
Hur som helst, det blir nog bra”

En siesta, vad vet jag? Jo, jag vet att någon siesta blir det inte. Och lunch i skuggan när den enda plats man kan befinna sig utan att få köldskador är i solen? Nä, nä, nä. Jag ska berätta för dig om en dag på stranden i verkligheten. Det går nämligen till så här:

Det börjar vid frukosten. Jag tittar entusiastiskt ut på den klarblå himlen och utbrister:

”Vi kanske skulle åka och bada idag!”

Varpå: ”Ska vi åka snart?” i etthundraarton olika tonlägen följer de närmaste två timmarna. Hushållets barn har nämligen precis förvandlats till nåt som liknar Kalle Ankas paparazzi-fågel på julafton. Mellan alla ”ska vi åka snart” är det:

”Mamma, var är mina fotbollsskor? Och mina simglasögon? Pruttkudden? Håven? Bollen? Spionglasögonen? Pokemonkorten? Medaljen från Knatteloppet 2012? Kattgodiset? ” (herregud, nu får du ge dig, vi har inte ens katt!) och alla andra störtviktiga saker man bara inte kan åka till sjön utan.

Ser ut som Familjen Annorlunda

När vår lilla familj lastar in oss i bilen ser det ut som Familjen Annorlunda som ska emigrera till Amerika. Allt är packat i olika plastpåsar för alla ryggsäckar och badväskor är antingen för små eller trasiga nånstans och till sist har jag lessnat och börjat stoppa ner hela rubbet i Ica-påsar istället.

Precis när vi har Tetris-packat in den sista kassen i skuffen glider ett kolsvart moln över himlen och förmörkar jorden. Eller ja, det kanske är att överdriva, men solen går i moln och mitt sinne förmörkas kraftigt av tankar på livets jävlighet.

Vid badplatsen blåser det kulingvindar. Kuling låter kul. Det är det inte. Kuling är knottriga armar och bröstvårtor man kan skära glas med. Isande vind som skär genom märg och ben. Istappar i könshåret kan vara att ta i, men jag är säker på att jag sett frost där som en följd av svensk sommar.

Jag provar att doppa en tå i det svarta insjövattnet. Det tar en halvtimme att nå normal kroppstemp igen, jag skakar som en soldat i finska vinterkriget.

Vad är det för fel på Piggelin?

Trots att det alla egentligen behöver är en balja Varma koppen börjar det snart sneglas mot glasskiosken och så står vi där och ska välja bland GB:s läckerheter i strut och på pinne.

När den finnige glasspojken brölar fram priset måste jag be honom upprepa, jag tror inte att det är sant och överväger att snabbt byta familjemedlemmarnas Daimstrutar och Dubbel-extra-mega-våfflor till glassar av mer humana priser (vad är det för fel på Piggelin?). Men strutarnas nya lyckliga ägare glufsar redan glatt i sig medan jag får gå åt sidan i kön för att logga in på Internetbanken och sätta över pengar från sparkontot.

Efter att jag rivit runt bland packningen kan jag konstatera att den mytomspunne ”Inge N” har packat pic-nic-filten så antingen får man svepa sitt badlakan runt sig och få en kotte i stjärten, eller så får man sitta på badlakanet och bli lätt violett av köld istället. Jag väljer kotten. Baken blir brun av sand.

En kotte i rumpan och isande vind

När lugnet har lagt sig, åttaåringen har hittat en kompis att leka med och jag hällt upp en kopp rykande java från pumptermosen landar den första regndroppen med ett förnedrande plask rakt i min korsordstidning.  Det är upptakten till en regnstorm av bibliska mått och snart springer vi mot parkeringen.

 Vinden sliter i våra kassar, bilen är Noas ark som plöjer fram. Allt är blött.

Den svenska sommaren är en kotte i rumpan och isande vind. Den svenska sommaren är den bästa dagen på hela året, säger dom. Tur att den är kort, ändå.

Krönikör: Martina Lingefjord