Det är inte förrän nu, när jag skaffat en ny, som jag inser hur dålig min relation med mitt ex var. Jag vet att det kan bli så, ändå blir jag överraskad. Var mitt ex verkligen SÅ dålig? Ja, det var han. Han gav mig aldrig kärlek och ömhet och han bet mig i handen. Han åt upp barnens leksaker och sedan kräktes han på mattan. Jag borde ha gjort slut för länge sen.
Det fanns kanske en liten period av nyförälskelse i början, jag minns knappt längre. Jag minns bara att han smet in under soffan så fort jag närmade mig. Och det blev bara värre. Eller ja, han smet väl inte in under soffan så ofta efter att han vant sig vid att vara sambo, men han gav inte särskilt mycket av ömhet eller närhet heller. Och så fort han såg en gummisnodd eller gummidinosaurie på golvet knep han den och tuggade i sig den innan jag hann fram.
Jag la skulden på mig. Gjorde jag något fel? Jag gav honom mat varje dag, närmade mig försiktigt, gav omsorg och omtanke. Men nej. Ingenting fick jag tillbaka. På slutet gick jag nästan och hoppades att han skulle råka bli påkörd av en bil. Wow. Då har det gått för långt.
*
Inte förrän nu förstår jag att jag borde gjort slut för länge sen. Nu när jag har inlett mitt nya förhållande, med två underbart håriga varelser. (Ja, alltså, jag snackar om katter om nån skulle ha missat det.) Och på fem minuter har dessa två nya förälskelser gett mig mer än mitt ex gav mig på fem år. De kommer och väcker mig - inte med krafs på dörren eller bitande i fötterna utan med OÄNDLIGT med spinnande och gosande. De har hittills spytt noll gånger på mattan (och vi har ändå varit ihop i flera veckor nu) och de har inte använt våld en enda gång. Det är SÅ HÄR en relation ska se ut. Det är SÅ HÄR samspelet mellan katt och människa ska vara. Jag, som alltid varit hundmänniska i min innersta själ, är beredd att byta efter att få träffat dessa magiska varelser. Jag har hört någonstans att katter skulle äta upp sina ägare om de hade varit större, men inte mina två små guldklimpar. Inte en chans. Vem kom på det? Det måste vara samma person som kom på att guldfiskar har ett sekund-minne. (För er som missat det så stämmer inte myten om en guldfisks minne utan de har tydligen minneskapacitet för månader snarare än sekunder.) Nä, hade mina katter varit större än mig hade de masserat mina fötter och gett mig frukost på sängen.
*
Och till alla kattaktivister där ute vill jag bara säga TA DET LUGNT. Ni behöver inte börja hota mig via mail för att jag har avlivat min antisociala katt. Jag har inte avlivat honom. Han har fått flytta till en gård på landet. Ja, alltså, en riktig gård på landet. Och där verkar han stormtrivas. Kanske var han bara arg på mig för att jag höll honom fången i stan? Kanske försökte han säga mig någonting jag inte förstod? Eller kanske var vi bara inte rätt för varandra.