Alltså, ett sånt som är lika stort som en mindre elefant och innehåller diverse avsatser i grått ludd samt pinnar med virade rep omkring sig. Om det hade sålts på IKEA och haft ett sådant där IKEA-namn (som typ “DISKA” eller “KROKEN”) hade den kunnat heta “FUL”. I samma veva som man upptäcker att katträdet står mitt i vardagsrummet upptäcker man att det är man själv som har köpt det. Och det är då man inser att man aldrig går säker. Att man kanske aldrig kommer att veta vem man egentligen är.
Nämen alltså jag var HUNDRA procent säker på att en sådan här möbel aldrig skulle komma över tröskeln till mitt hem. Jag kunde se dem på internet, såna här “kattmänniskor” som hade både en bajslåda och ett katträd och hejkomochhjälpmig. Wow, det är mil mellan oss, tänkte jag. De är av en annan sort. Alltså, vi är absolut lika mycket värda, de här kattmänniskorna och jag, och jag menar inte att jag skulle vara bättre än dem och-
Eller vänta nu, jo, jag tyckte visst att jag var bättre. Jag tyckte att människor utan katträd i hemmet var bättre människor än människor MED katträd i hemmet. Oklart varför egentligen. Kanske tänkte jag att om man älskar sin katt så mycket att man frivilligt ställer in den fulaste möbeln som skapats sedan… sedan… ja sedan Bockstensmannen, om han nu hade varit en möbel. Om man älskar sin katt så mycket, då är det något fel i huvudet på en.
Men, life finds a way. Och nu står man här med ett katträd mitt i vardagsrummet. Och man har också DE TVÅ GULLIGASTE KATTERNA som någonsin vandrat på denna jord! Och det är inget tvivel - de älskar detta katträd. De vill klättra längst upp i det för att se ut över sina marker. (Dvs vardagsrummet, än så länge.) De vill vässa klorna i de fula pelarna klädda med sisalrep. (Tyvärr även i våra soffor men vi jobbar på det.) De vill leva stora delar av sitt liv i denna gräsliga, fruktansvärda, nästan skräckinjagande möbel. Och då vill jag också ha ett katträd.
Man tror vem man är. Men det vet man inte.
Man tror man vill ha utsvängda byxor i resten av sitt liv, men vaknar en dag upp med stuprörsjeans. Man tror man vill äta Skogaholmslimpa forever, men upptäcker en dag att man står och krånglar med en egen surdeg. Man tror man för alltid kommer att vara en sansad människa, men får en dag syn på
att det mitt i vardagsrummet
står
ett katträd.
Life finds a way.