Ja, jag vet inte hur jag hamnade här. Att vi äger en sommarstuga med en gräsmatta som är lika stor som typ sju fotbollsplaner. Och som MÅSTE klippas för att annars… för annars… ja men, annars växer den igen, och det är det ingen som vill. Så vi kämpar på i sällskapsspelet som heter “Att äga en sommarstuga”. Slår tärningen och går steg med våra pluppar i bjärta färger. Nu har vi lyckats ta oss tio steg fram på spelplanen.
Vi har ääääntligen slagit allt gräs (4 steg), krattat upp det till små högar (3 steg) och kånkat iväg med det till ännu större högar (3 steg). Nu är det dags att släppa på drottningen; PERNILLA. Hon heter så. Vår robotgräsklippare. Dels för att det var Pernilla som hade namnsdag den dagen vi köpte henne, men också som en hyllning till min barndomsgranne som var rådgivare vid köpet. (När min dotter var liten fick hon syn på en likadan robot-gräsklippare på en helt annan gräsmatta i ett helt annat landskap och utbrast: “Vad gör Pernilla HÄR?!” Otroligt gulligt.)
I alla fall. Pernilla skulle äntligen äntra sin scen. Skulle åter kliva in och bli vår trogna betjänt. Ta hand om gräset, tyst och fint.
*
Tyvärr är Pernilla sämst. Alltså, inte min gamla granne, utan vår robotgräsklippare. Alternativt är det vår gräsmatta som är sämst, jag vet inte. Men det är lätt att lägga skulden på Pernilla i alla fall. Hon kör fast i gropar, hon kör fast på kullar, hon försöker snagga en sten och fastnar och ger ifrån sig ett skrik som hörs över hela sjön. Och då var hon ändå SVINDYR när vi köpte henne, och ska enligt broschyren klara typ allt. I vanliga fall är det bara att bära bort henne från den lilla kullen/gropen, slå in koden, och låta henne klippa igen. Men den här gången, fem minuter efter att vi har släppt på henne, så kör hon på en sten och dör. Bara dör. Inget ljus på displayen, inte ett ljud från motorn.
Plötsligt BACKAR vi femton steg i sällskapsspelet “Att äga en sommarstuga”. Ännu längre från den stora, gröna rutan på spelplanen märkt med orden “GRATTIS! Du är nu KLAR!”. När ska vi nå dit?! När ska vi bli klara? När ska vi äntligen kunna sätta oss ned och vara FRAMME?
*
Det är den farligaste tanken: Jag ska bara bli ”klar”.
Spoiler alert: du blir aldrig klar. Inte med gräsmattan, inte med robotgräsklipparen, inte med städningen, inte med relationerna, inte med karriären, inte med din personliga utveckling. Det är det som är att leva.
Det händer något. Man grejar med det. Det går sönder något. Man lagar det. Man skaffar massa grejer. Man rensar ut. Man blir kär. Man bråkar. Man blir sams. Eller gör slut. Man grejar, fixar, kämpar, gråter, skrattar. Men man blir inte klar. Jag måste påminna mig själv om det. Att det ständigt pågår, livet. Att det inte är ett spel med tärning. Att jag får se mig mer som en vaktmästare i ett äventyrsland. Ibland behöver rälsen till bergochdalbanan lagas men ibland är det fritt fram att åka vattenrutschkana.
Du blir aldrig klar.
Kanske med livet, men endast det. Och då är du ju död.