GLENNFALK: Är det själva välfärdssystemet det är fel på?

Det svenska välfärdssystemet erbjuder dig dessutom att studera på högskola, yrkesskolor, folkhögskolor och universitet med studiebidrag och med lån med ytterst förmånliga villkor.

När du studerat färdigt – ja, då kan du flytta ta jobb i ett bemanningsföretag och hyra ut dig till samma välfärdssystem för svindyra pengar.

Eller flytta till England och tjänstgöra där som den duktiga tandläkare du är, efter den förmånliga svenska utbildningen.

Visst är Sverige fantastiskt!

*

Nu börjar landstingen redovisa sina miljonförluster och sedan årtionden har den kommunala sociala verksamheten gått miljontals kronor back, årligen.

Utvecklingen av de offentliga utgifterna (kostnaderna för välfärdssystemet) är ökande. De högsta utgifterna (enl. Ekonomifakta 2017, uppdaterat mars 2019) står socialt skydd för, 41 procent, utbildning får 14 %, hälso- och sjukvård 14%, allmän offentlig förvaltning 14%, infrastruktur 8%.

Vad är då socialt skydd? Jo, bland annat transfereringar som exempelvis sjuk- och arbetslöshetsersättningar och pension. Det är funktionshinder, familj- och barn, social utsatthet etc.

41 procent av utgifterna idag, det kan jämföras med 10 procent, som var denna budgetpostnivå i slutet av 1950-talet. Vårt ekonomiska skydd vid arbetslöshet, pension och sjukvård är en stor del av de offentliga utgifterna och vi kan ju alltid hävda att vi (och arbetsgivaren) betalat in till det hela själva.

*

Så jämte pensionen och det sociala skyddet som ökat enormt över åren, så är utbildning och sjukvård också ökande.

Vi lever längre och det är väl ingen som vill påverka det åt motsatt håll. Men eftersom vi lever längre än i slutet på 50-talet så belastar vi också de offentliga utgifterna längre tid med vår pension, med våra sjukdomar och med våra sociala välfärdsbehov.

Vi är också friskare längre. Men det har vi ännu inte tagit ut i form av arbete. Var fjärde 70-åring väljer att fortsätta arbete hel-eller deltid men i princip skulle nog tre av fyra kunna göra det, med den goda hälsa de har. En höjning av pensionsåldern kommer nog succesivt upp mot 70 år med tiden.

*

Vad kan vi göra på andra områden?

Min teori är att i skolan kostar oordningen, respektlösheten och det allmänna buset stora summor pengar. Lärare slutar, elever som vill lära lär sig inte och föräldraskapet överlämnas till vuxna i skolan. I resten av världen är skoluniform självklart, i Sverige skulle ett sådant förslag orsaka ett  ”…ehh!? Va?” och förslagsställaren skulle betraktas som stockkonservativ.

Men faktum kvarstår; det finns mängder av fördelar med skoluniform, med katederundervisning, med läxor, med organiserade grupparbeten, men respektskapande ordningsbetyg, med temporär avstängning från lektioner och skolområde, med polisingripande, med föräldrarsamtal var fjortonde dag, med lektioner på halva lördagen, mängder av ingredienser i den gamla skolan, såsom exempelvis specialundervisning, skulle skapa en helt annan skola än idag. Både bättre och billigare.

*

Tillbaka till ingressen; om du får hela din utbildning till största delen betald av staten och vår gemensamma offentliga budget, är det bara att flytta utomlands då och låta andra samhällen ta del av din utbildning för du får bättre betalt? Jag vill inte på något sätt inskränka din frihet, och även om det är rätt enligt din egen moraliska kompass kvarstår frågan; varför ska vi andra betala för din utbildning om dina tjänster inte ska komma oss till del?

Ett företag, en anställd får betald specialutbildning av företaget, skriver då inte företaget någon form av bindande avtal med den anställde om en längre anställningsperiod, för att få tillbaka lite av den kunskap företaget betalade för?

Det är inte konstigare att samhället gör det. Det är högst tveksamt att samhället ska tvingas köpa in hyrläkare och hyrsjuksköterskor till exempel. Är det en sådan utveckling vi vill ha? I så fall kanske patientavgiften för dessa sköterskor och läkare ska vara högre, eller ska deras egna studiemedel vara lägre eftersom de kostar oss mer…?

*

Kanske måste vi omvärdera allt från början; vem ska betala utbildningen och skolgången? Den som senare i livet kommer att tjäna pengar på den eller vi andra, som ska ha nytta av den. Är det för enkelt resonerat? Är det enbart upp till den enskildes moraliska kompass? Är alla sig själv närmast?

I så fall bör vi inte ha någon skatt alls, utan alla får sin bruttolön och lösa sin välfärd genom försäkringar. Hur gör vi då med sjuka och gamla? Ja, de närmaste får sköta och betala för dem. De får också ta försäkringar.

Det kan ju inte vara så att vi betalar för att utbilda folk till ett välfärdssystem där sedan de utbildade inte vill jobba, eller riktigare, bara vara uthyrda till för att få bättre förmåner. Var ligger felet?

Är det själva välfärdssystemet det är fel på? Det kanske inte längre klarar att leverera den välfärd vi vill ha, till de kostnader vi är beredda att betala?

Under tiden vi funderar ökar förlusterna i landstingen och socialförvaltningarna…

Fotnot: Journalisten, entreprenören och f.d. kommunalrådet (M) i Vimmerby (2010-2015) Micael Glennfalk, skriver återkommande krönikor i DV/DH/DVV, där synpunkter på politik och samhällsföreteelser lokalt, regionalt och nationellt framförs. Krönikörens åsikter är alltid hans egna.