Om det är så att våra skattepengar inte kommer att räcka, att sociala verksamheter med äldrevård och omsorg kommer att öka i kostnader, att barnomsorg- och skolkostnader är ökande och att också vårdkostnaderna kommer att öka – hur kan vi då stå fast vid vårt samhällssystem?
För det är ju så att svensk äldreomsorg, svensk skola och svensk vård inte längre är i världsklass utan längre och längre ned i världsrankingen.
Då kan vi väl inte göra samma sak om och om igen?
*
Först vården. En svensk läkare lär ta emot 600 patienter per år i snitt (Leif Östling i sitt sommarprogram), en tysk läkare tar emot en bit över 2 000 per år. Snittet bland europeiska läkare är ca 2 000.
Vad hindrar en svensk läkare att ta emot lika många patienter som en tysk? Svaret är det svenska systemet. Läkarna styrs av politiska beslut, tagna av politiker som är långt ifrån både läkarutbildning och akademiska studier. Ändå vet de vad som behövs. De har en hord av byråkrater samlade runt sig, ett fåtal kanske har en medicinsk utbildning.
Så är vårt system uppbyggt, att proffsen (läkarna) styrs av amatörerna (politikerna) och de sistnämnda ska ha så mycket administrativa rapporter att läsa från verksamheten (för att försöka förstå den) att läkarna bara hinner med 600 patienter per år.
Den självklara förändringen av systemet är att lägga hela vårdapparaten under ett nationellt departement, och utrusta det med politiker som också har en medicinsk kunskap. Det går säkert på nationell nivå. Vilket betyder att landstingen läggs ned och vi sparar lite skattepengar. Bra!
*
Skolan då? Ja, här styrs också proffsen (lärarna) av amatörerna (politikerna). Därför ser det ut som det gör. Politikerna skaffar sig proffs i sin förvaltning men de får inget att säga till om därför att amatörerna, många gånger populister, vill ha skolan på ett visst sätt och då körs både skolans administratörsproffs och lärarproffsen över.
Resultatet: ett skolresultat långt ned på skalan i ett västvärdsperspektiv, långt ned i ett europeiskt perspektiv, långt efter i ett nordiskt perspektiv - allt för att amatörer ska styra proffsen.
Hur mycket undervisning hinns med mellan de administrativa passen? Hur mycket arbetsledning hinner skolans ledare, rektorn, med mellan rapporterna?
Och när man väl kört in ett system så ska det ändras, nya amatörer gör en ny läroplan och nya betygsystem.
Säg bara inte att det är demokratins pris, för inget annat europeiskt land går över till diktatur när man låter proffsen bestämma.
Nej, återigen systemfel. Skolan ska ligga under ett nationellt departement, där proffspolitiker har mer kunskap om skolan än bönder, metallarbetare, sjuksköterskor och hotellägare.
*
Äldreomsorgen, kan inte kommunen åtminstone få behålla den? Jo, kanske. Systemfelet här är är tvärt emot de ovan beskrivna områdena. Här lyssnar reformivriga politiker alltför mycket på lobbyister som medför ett regelverk som driver kommunens äldreomsorgskostnader uppåt.
Och vi blir äldre, vi är många som ska tas om hand.
Vissa beslut ska tas nationellt, exempelvis att Trygghetsboende ska finnas i varje kommun för att bryta ensamheten för de gamla i sina hyreslägenheter och villor, att ingen som inte kan svenska ska jobba inom äldreomsorgen, att maten ska tillagas på plats så doften känns i lägenheterna och aktivitetsutrymmen och att respekten för de gamla ska vara hög.
Övrigt kan tas lokalt. Och här ska både privata och kommunala verksamheter samsas.
Systemfelet är att den effektivitet som privata vårdboende visar inte kan flyttas över till den kommunala verksamheten eftersom många kommuner inte tillåter privata vårdverksamheter.
*
Ni som läser mig vet att jag irriteras på tjänstemannastyre. Och det gör jag fortfarande. Vissa tjänstemän har för lite fotkontakt med jordytan och behöver göra många verksamhetsbesök för att förstå teman är satt att bevaka. Och då menar jag också de tjänstemän som sätter regelverk.
Men när det gäller vård, omsorg och skola är det mycket viktigt att det är proffs som styr och inte amatörer.
Ingen annan verksamhet i samhället tillåter amatörer styra proffs.
Endast den offentliga.
Fotnot: Journalisten, entreprenören och f.d. kommunalrådet (m) i Vimmerby (2010-2015) Micael Glennfalk, skriver återkommande krönikor i DV, där synpunkter på politik och samhällsföreteelser lokalt, regionalt och nationellt framförs. Krönikörens åsikter är alltid hans egna och inte DV:s.