Anna Dahlström är anställd av Hultsfreds kommun som kontaktperson åt en kvinna sedan ett år tillbaka. Vi kan kalla henne Maria, men heter någonting annat i verkligheten.
– Det är en dröm jag haft. Jag tycker om att jobba med människor, speciellt de utsatta som har lite problem, säger Anna som till vardags jobbar som personlig assistent inom brukarkooperativet Jag.
Kämpar för att få till en ändring
En kontaktperson ska vara en medmänniska, men för Anna Dahlström har det här uppdraget kommit att handla om så mycket mer än att bara vara en vän att ta en fika med eller gå på promenad tillsammans.
– Jag reagerade redan första gången jag var i lägenheten. Det är fruktansvärt. Det är saker precis överallt, på sina håll staplat en meter högt, och en stank svår att beskriva, säger Anna Dahlström som vill tydliggöra att hon fått godkänt av Maria att ta kontakt med media och berätta om hennes situation. I hopp om att få till en ändring.
”Misslyckats totalt”
Det gör Anna Dahlström uppriktigt förbannad att tänka på att Maria haft boendestöd genom Hultsfreds kommun sedan 2018. Det sökte hon själv och beviljades eftersom hon inte har förmågan att klara sig själv.
– Det är boendestödjarnas jobb att pusha Maria att göra saker, som att städa. Jag anser att de misslyckats totalt när man ser hur hennes lägenhet ser ut. Det är så fruktansvärt dåligt skött. Ingen verkade heller veta att hon har diagnosen autism. Det hade i alla fall ingen sagt till mig, utan det tog jag reda på själv genom hennes läkarjournal, som även visar att hon är svagbegåvad och har många fler problem och svårigheter.
– Det måste vara ett solklart fall under LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, reds anmärkning) så det kommer vi ansöka om eftersom hon behöver mycket stöd i sin vardag, säger Anna Dahlström som läser till arbetsledare inom just LSS och assistans.
”Hon lever i misär”
Anna Dahlström vill vara den medmänniska Maria behöver i sin kamp för sina rättigheter.
– Hon lever i misär. Hur kan det ens få gå till så här när man har boendestöd, ifrågasätter hon. Vill man inte jobba med människor, så ska man inte göra det heller. Jag blir så arg att jag kokar och har svårt att sova om nätterna.
Enligt Anna ursäktar sig kommunen med att Maria inte vill ha hjälp, att hon säger nej till det boendestödjarna föreslår. Nu har hon sagt ifrån helt och vill inte ha dit dem alls, sedan helt nyligen.
– Då ska man veta att en människa med autism ofta svarar nej på frågor, säger de ja har de svårt att föreställa sig vad som kommer hända i och med att de oftast har svårt för förändringar.
– Så istället för att hjälpa henne att få ett drägligt liv har kommunen "slängt ut henne" ensam i samhället. Det här ingår inte i mina arbetsuppgifter, men vem hjälper henne annars. Hon har ingen, för även hennes dotter är funktionshindrad.
"En hälsorisk att bo så här"
Anna är fullt medveten om att det är extra viktigt numera att ta hänsyn till den personliga integriteten, vilket innebär att alla har rätt till ett privatliv, en privat sfär, där ett oönskat intrång kan avvisas.
– Men var går gränsen? Jag läser på kommunens hemsida ”Vi möts i känslan av värdighet”, var är hennes människovärde undrar jag. Det är en hälsorisk att bo så här och det är kommunens ansvar att ta hand om människor som behöver hjälp. Jag hade aldrig sagt något om hon inte haft stöd, men hon har ju haft boendestöd sedan 2018 och hon har aldrig sagt nej till det jag föreslår, inte ens när jag föreslagit att vi ska städa.
”Hon har inte förmågan”
Anna Dahlström har inte kunnat blunda för att Maria tvingas leva så här. Därför har hon gjort flera anmälningar.
– Jag har anmält att boendestödet inte gjort sitt jobb och en orosanmälan är inlämnad till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. När vi hade uppföljning med boendestödet sa Maria att de bland annat sagt till henne att "det såg värre ut än vanligt". Det fick henne att gråta. De har kränkt henne i hennes egna hem, så det var grunden till en Lex Sarah-anmälan om kränkande behandling och bemötande.
– Det är klart att hon har lite ansvar i det själv, givetvis. Men hon har inte förmågan och det har de sett, ändå gör de ingenting. Det här var ingen ”nyproblematik” fick jag till svar av verksamhetschefen – då är det ännu värre, anser jag.
Du var inne på det själv, att det här inte är din arbetsuppgift. Så varför engagerar du dig så starkt i det här?
– Den här kvinnan har ingen och jag kan inte gå in halvhjärtat i någonting. Det är dessutom min arbetsmiljö när jag är där. Vi kan inte vara i lägenheten och snart är det vinter.
Nu har Anna Dahlström krävt att kommunen ska sanera lägenheten, men det har redan avslagits.
– Det här är inget personligt mot någon, understryker Anna. Jag skäms över att bo i kommunen och jag hoppas att jag aldrig kommer behöva vård eller omsorg, varken jag själv eller mina nära. Inte om det ska vara på det här viset.
Här kan du också läsa: Efter hårda kritiken: Så säger chefen om Annas krav på värdighet