I mars 1993 gav dåvarande Lifvens Vänner sin första konsert på Forum i Oskarshamn. Bokade av IF Metall.
– Vi som bildade bandet hade ett musikförflutet sedan innan och tyckte att det skulle vara roligt att testa och hitta på något tillsammans, berättar Kenneth ”Kenna” Rosén om upprinnelsen.
– När jag sedan fick frågan vid första spelningen vad vi hette, då bara drog jag till med Lifvens Vänner vilket höll i sig ett antal år.
Har inte behövt marknadsfört sig
Bandet fick en del spelningar där arrangören helt uppenbart trodde att man var ett svar på Bröderna Samuelsson, typ Livets ord, minns Kenna.
– Då tog vi bort ”Vänner”, säger han och skrattar.
Bandet gjorde spelningen den aktuella kvällen i Oskarshamn. Sedan dess har folk ringt och bokat dem, utan någon direkt marknadsföring. Det har liksom inte behövts.
– Vi spelade överallt till en början och det kom in andra medlemmar allt eftersom. Idag består Lifvens av mig, Patric Engqvist, Ulf Nilsson, Anders Nilsson, Tommy Eklund, Bert Olausson och Tony Frost.
”Vi är riktiga nördar”
30 år har passerat, men de gillar att spela lika mycket idag som den där första kvällen i mars 1993.
– Annars skulle vi inte hålla på. Det är tack vare den publik som följt oss som vi håller på, de är en väldig drivkraft, säger Kenna.
Gerd och Bengt Rundqvist från Borensberg har sett Lifvens över 100 gånger sedan 2006, när de upptäckte bandet av en ren tillfällighet. Självklart har de bokat in krogshowen på Hotell Hulingen för att fira deras 30-årsjubileum.
– Det här blir den 105:e spelningen vi ser. Första gången var på Nöjespumpen, Karaktärshotellet var favoritplatsen i början och i Tuna Bygdegård har vi varit nästan alla gånger. Vår hundrade, som också var på Hulingen, hade de tryckt upp tröjor till oss, med alla spelningar vi varit på, berättar Gerd tacksam över uppmärksamheten.
Vad är det som är så speciellt med Lifvens tycker du?
– Framför allt gillar vi deras spelglädje, det är som vitaminkickar. Vi njuter av deras sätt att spela och gillar deras skämt, det är fantastiskt. Det har gjort oss till fans – ja, riktiga nördar faktiskt, tillägger hon och skrattar.
– Så vi skrev faktiskt många gånger till Allsång på Skansen, vi tyckte att de skulle göra sig bra där. Men det nappade de aldrig på.
Har fortfarande inte vant sig
Krogshowen har premiär fredagen den 3 februari, följt av ytterligare en helg. Kort efter att biljetterna släpptes var det utsålt. – Jag känner en ödmjukhet och bugar mig, säger Kenna Rosén. Jag kan nog prata för alla, när jag säger att ingen av oss vant sig vid det än, utan vi blir väldigt förvånade över att det kommer så många.
Vad tror du att det beror på?
– Jag tror det är en kombination, som dels beror på musiken vi spelar. Jag brukar skämtsamt säga att det är ”väldigt glad begravningsmusik”. Vi blandar irländskt, amerikansk och svensk folkmusik och bakar ner det till egna tolkningar. När vi blandar mandolin, fiol och dragspel så blir det nästan automatiskt folkmusik av det, som rycker tag i folk, säger Kenna.
– Sedan känner vi att vi gör det ihop med publiken, vi fixar till en riktigt bra kväll tillsammans, med glimten i ögat och humor. Det blir många glada skratt på en kväll. Jag brukar säga att skulle man leva någon sekund längre för varje skratt på scenen och i bussen skulle man nog leva i 10 000 år…
Sålt platina med ”Mjölkbilen”
Under krogshowen tas publiken med på hela resan, från början fram till när Lifvens nådde nivån Platina med klassikern ”Mjölkbilen” sedan den strömmats åtta miljoner gånger bara på Spotify.
Sedan Spotify kom in i bilden har låten fått en helt annan spridning. Den spelas på studentfester, i EPA-traktorer – ja, den har till och med spelats i tv-programmet ”Bonde söker fru”.
– Det är helt konstigt! Den har liksom blivit en egen företeelse. Men det fanns en tid, för ganska länge sedan, när vi sa att ”den lägger vi undan, den skiter vi i”. Men det fungerade inte riktigt så. Man får inte stå och vara storförgo som jag brukar säga, utan publiken vill fortfarande höra den och då får man spela den. Det är många gånger som vi inte behövt spela eller sjunga på scenen, utan vi kan stå och lyssna på publiken som kan hela texten.