Fyraårige sonen Elis kommer småspringande ut i hallen för att se vem som kommer på besök hos familjen. Snabbt fångar istället ett par leksaksbilar hans intresse.
Elis blev stolt storebror till Nils i juni och det var ganska snart efter förlossningen som Tova Konradsson uppmärksammade att allt inte stod rätt till med hennes kropp.
– Man tänker ju att man ska gå ihop och smalna till, men i september gick jag fortfarande i gravidjeans. När jag låg på rygg såg och kände jag en svullnad, stor som en honungsmelon, som jag kunde forma med mina händer, berättar Tova Konradsson som är från Målilla, men numera bosatt i Hultsfred tillsammans med Victor Örmander och deras två söner.
Läste sig till vad läkarna misstänkte
Vid efterkontrollen blev beskedet att svullnaden orsakades av att livmodern inte dragit ihop sig, men några veckor senare fick Tova extremt ont.
– Hälsocentralen skickade mig till sjukhuset i Västervik, där vi fick stanna över natten. De ställde frågor om jag har cancer i släkten, följt av röntgen. Jag tänkte inte tanken på cancer eftersom jag inte mådde dåligt och det var heller ingen läkare som sa sig misstänka det. Utan det har jag läst efteråt i min journal, att de misstänkte cancer på ena äggstocken.
Graviditeten försenade upptäckten
Troligtvis hade tumören märkts tidigare om hon inte varit gravid.
– Röntgen visade att det var slutet, det fanns ingen spridning. Så inför operationen kan man tänka att jag borde legat sömnlös, men som nybliven småbansförälder somnade jag tvärt ändå och ärligt gruvade jag mig nog mest över att behöva gå igenom en operation, det har jag inte gjort tidigare.
Familjen viktigast
”Kan vi läsa bok”, frågar Elis mig när han krupit upp på sin stol vid köksbordet. Han förtydligar det Tova just sagt, hon har inte riktigt tid att vara sjuk eller grubbla. Sönerna tar all tid. De är viktigast.
– Vi har till och med köpt en robotdammsugare, vi vill ha kvalitétstid tillsammans, säger hon och skrattar.
Hon skrattar mycket genom samtalet, det tunga och dystra ämnet till trots. Det är precis så hon valt att leva. Glad och positiv.
Kan inte få fler barn
Men det finns en sak som berör på djupet. När Tova berättar att den första operationen följdes av en andra, då blir hon mer allvarlig.
– Först opererades bara en äggstock bort, men när tumören analyserats ville man göra en andra operation för att ta bort även den andra äggstocken och livmodern.
– Då grät jag oavbrutet två veckor. Jag fyllde 30 år den 11 januari, dagen efter åkte jag till sjukhuset i Linköping och skulle förbereda mig på att gå in i klimakteriet i samband med operationen den 13 januari. Då snurrade tankarna ”vem kommer jag vara efter, hur kommer det förändra mig?” Jag förväntade mig att jag aldrig skulle bli glad igen.
Nu kan Tova inte hejda en tår.
– Det har varit det värsta tror jag att bli helt infertil, tillägger hon och torkar bort tåren på kinden. Att inte få välja själv när man är ”färdig”. Hade jag varit i det här stadiet och 40, så hade man vetat om man är klar.
Men så skyndar hon sig att tillägga:
– Det är fantastiskt att vi har två barn. Vi har sagt det både jag och Victor, att tänk om vi inte hade haft barn, om vi tänkt att ”vi tar det i ett senare skede i livet, det är inte läge nu”. Nu är vi om möjligt ännu mer tacksamma för att vi är där vi är i livet, med två fantastiska barn.
Vill leva!
Hon insåg snart att det inte var värt att må dåligt och att vara ledsen. Hon vill inte att barnen ska ha en ledsen och gråtande mamma. Hon vill leva.
– Jag är ju en glad människa som hittar lösningar. Det har jag alltid varit. Jag vill inte säga att jag är glad att det hände, men jag suger in allt för jag kan ta lärdom av det sedan när jag är färdig. Då kommer jag ha jättemycket erfarenhet, helt andra värderingar och livsmål än andra i min närhet har. Så jag tänker att det får bli en positiv upplevelse.
Hur mår du idag?
– Jag mår jättebra, jag skulle inte säga att jag är påverkad alls. Egentligen säger läkaren att jag är frisk nu redan, cancern har inte spridit sig, men jag ska få sex cellgiftsbehandlingar för ”säkerhets skull”. Jag har fått två, får tredje i nästa vecka och sista i slutet av maj, säger Tova som är sjukskriven från jobbet som lärare på Målilla skola.
”Känts viktigt att få en peruk”
Hon har fått möjlighet att prova en kylmössa, som ska minska hårbortfallet, men är förberedd på att tappa håret på sikt. Så det kändes bättre att klippa sig kort, för att slippa se hur långa hårtestar släpper.
Men i nästa andetag erkänner Tova, att hon inte riktigt känner igen sig i den korta frisyren.
– Det har känts väldigt viktigt för mig att få en peruk. Tänk så löjligt det är egentligen, att håret känns jobbigt. När livet är som sämst bryr jag mig om mitt hår, säger hon och skrattar till innan hon blir tyst en kort stund.
– Det är så dumt och ytligt egentligen, men jag mår så bra, så jag vill se ut som mig själv också, försöker hon förklara sin känsla samtidigt som hon visar peruken på.
Extremt ovanlig tumör
Tumören har visat sig vara extremt ovanlig och det är extremt ovanligt att drabbas innan 30, ja innan 50 till och med.
– Jag är tacksam och glad över att jag får må så här bra. Jag lägger mig tacksam varje kväll, man vet aldrig om det förvärras, det kan ju komma med de återstående behandlingarna.
Hon säger sig också vara oerhört tacksam för stödet från familj och vänner som peppar, för det är ju som hon säger ”alla blir involverade”.
– På ett sätt är det fantastiskt hur man knyts samman mer när något sådant här händer. Det är viktigt att träffas, att ha middagar, viktigt att skriva och att ringa. I allt det dåliga tycker jag att det är det fina.