"Det sorgligaste i allt detta är att människor som inte alltid själva kan göra sina röster hörda fullt ut ska behöva få sina liv och sin trygghet avgjorda över sina huvuden", skriver Ingrid Sjöberg i sin insändare om att flytta personerna på Gränsgatan till tillfälligt boende under renoveringen.
Foto: Lotta Madestam
Marie Stjernström säger att Granitvägen skulle innebära “en helt ny miljö” och använder det som argument för att inte välja den lösningen. Men det resonemanget blir väldigt märkligt när kommunen samtidigt tycker att två flyttar, tillfälliga lokaler och långvarig oro är ett bättre alternativ. Skillnaden är att Granitvägen hade kunnat bli ett permanent boende där de boende fått möjlighet att landa och bygga upp trygghet igen.
Nu väljer man istället en tillfällig lösning där man redan från början vet att människor ska flyttas ännu en gång senare. Hur kan det vara mer tryggt? Det känns som att kommunen försöker få det att låta som att vi gode män inte förstår helheten. Men vi lever nära våra huvudmän varje dag. Vi ser vad stress, oro och stora förändringar gör med dem långt innan det syns i några utredningar eller statistikrapporter.
*
Min huvudman har bott tryggt under många år med fungerande personal och rutiner. Nu finns bara oro. Läkarintyg har redan varnat för att en sådan här flytt kan bli en total katastrof för vissa individer, ändå fortsätter kommunen driva igenom beslutet som om våra varningar mest är ett störningsmoment.
Det som gör mig mest bekymrad är att man gång på gång pratar över huvudet på oss gode män och anhöriga. Vi har lyft konkreta problem, vi har beskrivit riskerna och vi har försökt få kommunen att förstå konsekvenserna. Ändå känns det som att beslutet redan varit taget från början och att dialogen mest varit för syns skull. Och när Marie Stjernström säger att detta görs “för brukarnas skull” måste jag faktiskt fråga: på vilket sätt? För brukarnas skull hade man lyssnat på dem som känner individerna bäst. För brukarnas skull hade man tagit läkarintyg och oro på större allvar. För brukarnas skull hade man försökt hitta en lösning som minimerar stress och otrygghet, inte en lösning som innebär två stora omställningar för människor som ofta har mycket svårt med förändringar. LSS handlar inte om att människor ska anpassas efter kommunens billigaste eller enklaste lösning. LSS finns för att människor med funktionsnedsättning ska kunna leva ett liv med trygghet, värdighet och goda levnadsvillkor.
*
Och jag vill egentligen inte ens börja prata om hyrorna. Det har knappt skett några ordentliga renoveringar på över 20 år, mer än väldigt ytliga saker, ändå har man haft mage att höja hyrorna. Jag har väldigt svårt att tro att någon annan människa hade accepterat att betala de summorna för en lägenhet om de själva fick se standarden och hur vissa av dessa bostäder faktiskt ser ut. Där känner jag att det nästan blir brutalt, särskilt när det handlar om människor som redan befinner sig i en utsatt situation och ofta inte själva kan säga ifrån fullt ut. Det gör ont att se hur lätt man pratar om dessa människors livssituation som om det bara handlar om logistik och lokaler. För oss som står nära handlar det om människor av kött och blod som riskerar att fara illa.
Jag tycker inte längre att det räcker med fina ord i media om att man “förstår oron”. Då måste man också visa det i handling och faktiskt börja lyssna på dem som försöker föra de boendes talan. Just nu känns det tyvärr som att kommunen lyssnar mer på budgeten än på människorna. Och det sorgligaste i allt detta är att människor som inte alltid själva kan göra sina röster hörda fullt ut ska behöva få sina liv och sin trygghet avgjorda över sina huvuden. Därför tänker jag fortsätta säga ifrån. För om inte vi gode män och anhöriga står upp för dem, vem ska då göra det??
Ingrid Sjöberg, god man till en person på gruppbostaden på Gränsgatan i Hultsfred
LÄS ÄVEN: Fortsatt oro och kritik mot renovering av gruppbostad: "Total katastrof"