Ali Rezaie med flickvännen Wilma som han varit ihop med i två år.
Foto: Privat
Dagar då man är glad över att bo i Sverige. När solen börjar värma, det känns att våren är på väg och en ny golfsäsong inte är fullt så långt borta som det kändes alldeles nyss. Det är tankar som finns med mig, i min vardag.
Men så finns det också dagar när man skäms över att vara svensk. Dagar som får något svart och mörkt över sig. Jag har inte blivit så berörd av ett jobb på länge, som när jag träffade Ali Rezaies. 25-åringen som format ett liv i mitt trygga Sverige som jag är så stolt över. Vanligtvis.
Den till synes blygsamma 25-åringen som lyckades fly från Afghanistan redan som liten kille, som gått i skolan för att bli något, för att kunna bidra till vårt samhälle. Som vidareutbildat sig till att nu klara av att sköta en av de mest avancerade gjuterimaskinerna på en av Hultsfreds större arbetsplatser, IAC.
*
Jag slänger en blick på hans telefon. På skärmen syns Ali tätt ihop med flickvännen Wilma sedan två år tillbaka. Nu ska han utvisas, tvingas återvända till Afghanistan där han inte känner någon, inte vet vad han ska göra eller vem han ska knyta an till. Han har inte ens någon av familjemedlemmarna kvar i landet som hunnit bli helt främmande för honom.
Vad är det med vårt Sverige och vår myndighetsbyråkrati egentligen. Fabrikschefen Benny Israelssons ord går på repeat i mitt huvud: ”Vi är dåliga på integration, men när det väl fungerar som i Alis fall då väljer myndigheterna att skicka ut honom ur landet”.
*
Vi har haft allt för många sådana fall på kort tid i Hultsfreds kommun. Utöver Ali även familjen Zilei Wu och Meiqing Lin med sonen Arwin Kanxuan Wus i Silverdalen, som inte vill något hellre än att bo kvar här, driva sin butik och serva ortens invånare. Migrationsverket vill något annat.
Glädjeämnena är Mostafa ”Sebbe” Khavary och Hussein Nawrozi som också flydde Afghanistan i unga år. De tvingades föra en hård kamp mot Migrationsverket tills rättvisan slutligen segrade. Båda fick uppehållstillstånd och kan fortsätta fylla sin vardag delvis med jobb på korttidsboendet Hjorten. Det tog dem nio år av oro, tårar och förtröstan.
Ali har inte längre den tiden. Han är framme vid det ”sista halmstrået” som hans advokat Cecilia Rådelius säger. I tio år har han bott i Hultsfred, i tio år har han knutit vänskapsband, i tio år har han strävat efter att bli svensk.
*
Han är i en ålder då till och med en svensk 25-åring skulle kunna känna lite rädsla och oro över att flytta till exempelvis Halmstad. Ändå är det inte längre bort än att man är tillbaka hemma i välbekanta, trygga Hultsfred igen på tre timmar, om det skulle behövas av någon anledning. Ändå kan oron gnaga.
Tänk dig då att packa ner lite tillhörigheter, låsa dörren en sista gång för att gå mot ett nytt inte självvalt liv i Afghanistan.
Nej du, idag är en sådan dag det inte hjälper att tänka på gratis vaccin i ett försök att utrota livmoderhalscancer eller hemtjänstpersonalens varsamma klapp på en äldres kind. Jag känner mig inte som en stolt svensk idag.
Här kan du läsa artikeln om Ali Rezaie.