Efter tio år i Hultsfred kan Ali Rezaie tvingas lämna tryggheten, flickvännen och jobbet på IAC. Migrationsverket vill skicka tillbaka honom till Afghanistan.
Foto: Lotta Madestam
Ali Rezaie har fått ett stabilt och tryggt liv i Hultsfred, dit han kom från Afghanistan redan som 15-åring. Det är här han tillbringat alla sina ungdomsår, byggt upp en vardag och anpassat sig fullt till det svenska samhället.
Efter en gjuteriutbildning ledde praktiken till en tillsvidareanställning på IAC där kollegorna visar sitt stöd. Nyligen fick han ett tredje utvisningsbeslut, som förvärrat oron ytterligare.
– Jag kan knappt sova på nätterna. Jag jobbar och tränar en del på gymmet, men jag har tappat i vikt när jag inte mår bra. Jag kan inte äta bra, kan inte sova. Det handlar om min framtid, jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Ovissheten tär
Det finns bara en sista instans att överklaga till, Migrationsöverdomstolen. Väljer de att inte ta upp hans ärende måste han lämna landet inom bara några veckor för ett liv i Afghanistan. Ovissheten tär förstås. Det märks på hela hans kroppshållning att han inte mår bra.
– De senaste åren har jag inte mått så bra, jag började må dåligt när jag fick första avslaget. All oro fick mig att börja dricka lite alkohol, men det har jag slutat med helt nu, berättar Ali Rezaie när vi träffas på jobbet.
Vill kunna ha en plan för framtiden
Ali Rezaie har flickvän sedan två år, vänner och han trivs på jobbet bland sina stöttande kollegor. Han är en del av det svenska samhället och han vill göra bra ifrån sig. Nu säger han sig helt sakna en plan för framtiden efter Migrationsverkets besked.
– Jag kan inte åka tillbaka till Afghanistan, det går inte att leva där, säger han med allvar i rösten. Jag följer nyheterna, det är ett helt annat liv där och för mig som tillhör folkgruppen Hazarerna är det ännu svårare. Jag har heller ingen kvar där, varken familj eller släktingar, utan min familj bor i Iran och dit får jag inte åka. Dessutom har jag tatueringar, vilket är förbjudet i Afghanistan, så risken är att de kommer bränna mig där de sitter.
Vad tänker du om stödet från kollegor?
– Jag är jättetacksam för att vissa ställer upp och vill hjälpa och jag tackar mina chefer och Dan (Nilsson, reds anmärkning), men det är Migrationsverket som avgör. Vad kan jag göra mer för att få stanna, ifrågasätter han. Jag har gått i skolan här, jag jobbar, vad ska jag göra mer…
Vad händer nu?
– Jag hoppas fortfarande, jag har fortfarande hopp i mitt hjärta att det ska hända något. Men jag vet inte vad som händer i morgon ens. Jag har haft en tanke att fly igen. Jag har kompisar som gjort det, som flytt till Frankrike och Tyskland, men det blir samma skit där liksom.
Han blir tyst en stund innan han fortsätter:
– Jag har inte ord för det här, det är min framtid det handlar om. Andra ungdomar vill ta körkort, skaffa bil, byta jobb... Jag skulle också vilja leva så, skulle också vilja kunna ha planer för framtiden.
Läs också:
Kollegorna sluter upp i kampen – "Det är inhumant"
Advokaten om kampen – "Alla i hans närhet betraktar honom som svensk"