Ebba Kollin tog sig hem till Vimmerby från Peru.
Foto: Privat
Ebba Kollin har alltid rest mycket och efter gymnasiet har hon varit i många länder, både för att upptäcka nya kulturer och arbeta.
Hon och en kompis reste efter sommaren 2019 till Sydamerika, men vad hon inte kunde veta då var att hon skulle hamna i ett helt främmande land mitt under en pandemi. I en knapp månad var hon fast i ett nedstängt Peru, som utlyst nationellt nödläge.
– Det jobbigaste tyckte jag var ovissheten, att inte veta om eller när man kommer hem. När vi fick reda på att landet stängdes ned, vilket skedde på sex timmar, var vi fast i vårt airbnb. Vi hade cirka 20 minuter med bil till närmaste butik och vi fick bara lämna en åt gången. Jag kunde bara få tag i internet genom en kompis telefon och den telefonen var det 14 andra som också lånade och man kunde bara komma in på Facebook. Därför behövde jag förlita mig väldigt mycket på min familj här hemma, då jag inte kunde komma i kontakt med ambassaden eller kolla upp flygbiljetter. Att inte ha kontrollen själv var jobbigt, berättar Ebba Kollin.
"Kändes inte bra"
Hon behöll lugnet, men upplevde att de andra hon var med inte tog pandemin på lika stort allvar.
– De ville inte hem. Jag kände att det inte längre handlade om vad vi ville, utan mer om vad vi skulle göra. Jag ville inte ta upp någon annans sjukhusplats i Peru eller smitta någon som inte har råd med en sjukhusvistelse. Det kändes inte bra. När de sen stängde ned flygplatsen var jag rädd för att vi skulle bli fast länge, säger hon och fortsätter:
– Och jag vet att jag är privilegierad som ens kan resa, men att känna att man inte kan ta sig hem var en ganska otäck känsla.
Efter en lång tid, där Ebba bland annat var i kontakt med en riksdagsledamot från länet, blev de upplockade av bussar som tog dem till huvudstaden Lima.
– Det tog 17 dagar för det företaget att få fram ett tillstånd att få resa från södra Peru till Lima. Vi var alltid iklädda munskydd och blev i princip instängda på ett hotellrum. Det var många som blev oroliga, då folk började fly från Ecuador till Peru och polisen fick tillstånd att skjuta i försvar. Att inte kunna gå till jobbet är en fråga om liv och död för många, så därför ökade också kriminaliteten.
"Mest skönt"
Den 8 april fick de besked från ambassaden om att ett evakueringsplan skulle gå från Lima till Stockholm.
– Det var åtta bussar som åkte med polis- och militäreskort till militärflygplatsen. Sedan fick vi sitta på plaststolar i stora tält innan vi fick gå ombord. Den 22 april stängde de ned flygplatsen även för evakueringsplan, så vi är väldigt glada att vi tog oss ut när vi gjorde det. Efter det hade det inte gått. Peru hade extremt stränga restriktioner, så därför prioriterade UD oss.
Hur är det att ha kommit hem?
– Det känns skönt att vara hemma, men det är segt att gå runt och inte göra något. Men det är ju lika för alla. Jag är mest hemma, men är jag ute och går håller jag mycket avstånd och träffar ingen. Antalet smittade i Peru var ändå ganska lågt.
Hur tycker du att situationen har hanterats?
– Många har skällt på UD att det tog tid. Det är frustrerande när man är i det och inte vet någonting. Men jag tror att de har gjort allt de har kunnat och för min del löste sig allt. Jag tänker mer på de stackare som blev kvar och inte kunde ta sig hem.